Ohlander, Lars
Insådd av fånggrödor i höstsäd.
Hittills genomförda åtgärder för att minska kväveutlakningen har inte resulterat i tillräcklig minskning av kvävebelastningen i sjöar och vattendrag. SJV tillsatte 1995 en arbetsgrupp med uppgift att gå igenom reglerna för höst- och vinterbevuxen mark (SJV 1996). Arbetsgruppen prioriterade utveckling av odlingsmetodik för "Insådd av fånggröda i höstsäd", som det viktigaste forskningsområdet. Insådda fånggrödor minskar effektivt kväveutlakningen från åkermark, men används i liten omfattning. För att öka användningen måste insådd i höstgrödor bli attraktivt. Odlingsmetodiken för insådd av fånggrödor i höstsäd är dåligt undersökt. Svårigheten med insådd i höstsäd jämfört med i vårsäd är att vatten- och ljus konkurrensen är betydligt hårdare, speciellt om fånggrödan etableras på våren. Etableras insådden på hösten hinner fånggrödans rotsystem och energireserver byggas upp innan konkurrensen från höstsäden blir för stark. Problemet vid höstinsådd är att konkurrensen från fånggrödan startar tidigare än vid insådd på våren i vår- eller höstsäd och sänker därför ofta avkastningen mer än vårinsådd. Huvudmålet med dessa undersökningar är att finna lämpliga fånggrödor för vår eller höstinsådd i höstsäd och när och hur dessa bör sås. Undersökningarna ska också ge klarhet i vilka faktorer som bestämmer om insådden lyckas eller inte och hur variationen mellan år kan minskas.
För att finna lämpliga odlingsrekommendationer för insådd av mellangrödor i höstsäd genomför vi försök i följande serier: 1) Art av insådd mellangröda. 2) Tidpunkt för sådd av höstvete och insådd av italienskt rajgräs. 3) Art/sort av huvudgröda vid insådd av italienskt rajgräs på våren. 4) Strategi för kvävegödsling i höstvete vid insådd av italienskt rajgräs och rödklöver på våren. Vi har startat upp försök i serierna 1), 2), 3) och 4) på Lönnstorp i sydvästra Skåne 1997, 1998 och 1999. På L:a Böslid i Halland anlade vi ett försök i serie 3) hösten 1997 och försök i samtliga serier 1998 och 1999. Samtliga försöksserier planerar vi att genomföra under tre år. Höstsädens kärnavkastning, tusenkornvikt och rymdvikt mäter vi i samtliga försök. Hur väl fånggrödan etablerar sig och hur ogräsen påverkas mäter vi genom att väga biomassan från handklippta provytor vid huvudgrödans skörd. Fånggrödans effekt på kväveutlakningen uppskattar vi genom att på samma sätt som vid skörden mäta den ovanjordiska biomassan av fånggröda och ogräs vid tillväxtens avstannande på hösten. Vi tar proverna rutvis i alla försök. För att korrelera huvudgrödans och mellangrödans reaktioner på insatta åtgärder genomför vi graderingar, mätningar, räkningar och provtagningar av variabler relevanta för den aktuella försöksserien.
Ingen vårinsådd art har påverkat höstsädens avkastning eller kvalitet märkbart, utom i en försöksserie, där insådd av italienskt rajgräs i slutet av april medförde att kvävehalten i kärnan blev något högre än då rajgräset såddes in tidigt eller om ingen mellangröda såddes in. I en försöksserie, där vi studerade de rena konkurrenseffekterna av mellangrödor på höstvete, märktes inga effekter, oavsett kvävegödslingsnivå, art av mellangröda, årsmån eller plats.
Eftersom ingen av de aktuella mellangrödearterna påverkade höstsäden negativt efter insådd på våren bör deras funktion som fånggröda och effekterna i odlingssystemet vara avgörande för val av art. Biomassaökningen med engelskt rajgräs har igenomsnitt varit två tredjedelar av det italienska rajgräsets på Lönnstorp och obetydligt mindre på L:a Böslid. Vid höstvetets skörd var dock mängden italienskt rajgräs mer än dubbelt så stor som mängden engelskt, vilket tyder på att italienskt rajgräs etableras säkrare än engelskt. Det italienska rajgräset har dock en större benägenhet att producera frön insåningsåret än engelskt och har därför större potential att bli ett ogräs än engelskt. Etableras mellangrödan under gynnsamma förhållanden är därför engelskt rajgräs ett bättre alternativ än italienskt. Efter sen insådd, eller om höstsäden är mycket tät, är risken stor att tillväxten av engelskt rajgräs blir dålig, samtidigt som risken att rajgräset producerar fertila skott är liten. Under sådana förhållanden är italienskt rajgräs ett bättre val. Hundäxing växer inte lika bra som rajgräsen på hösten. Cikoria har svårt att klara konkurrensen från ett kraftigt höstvetebestånd och tål bekämpningsmedel dåligt, men kan vara ett alternativ för den som inte har kraftiga grödor, inte utför kemisk ogräsbekämpning, vill hämta upp näring från stora djup, och är rädd för att sjukdomar ska uppförökas.
Både vitklöver och rödklöver kan växa bra på hösten. I försöken har rödklöver sått på våren växt bättre än italienskt rajgräs på Lönnstorp, men sämre på L:a Böslid, där den drabbats av insekts- och svampangrepp. Vitklöver provade vi för sådd på hösten. Den överlevde ofta dåligt, men de plantor som överlevde växte bra och i två av tre försök på Lönnstorp blev vitklövern kraftig. Vi har därmed visat att det finns potential för insådd av vitklöver på hösten.
Rajgräsen är inte lämpliga för insådd på hösten, eftersom de då stråskjuter samtidigt som höstsäden och konkurrerar mycket om tillgängliga resurser. Det har varit mer framgångsrikt att så in rödsvingel eller hundäxing på hösten. Dessa stråskjuter inte, men rödsvingeln bestockar sig rikligt och bildar en tät bottengröda. Hundäxingen bestockar sig inte förrän mitt i sommaren, men får ett kraftigt huvudskott. Den negativa effekt som både rödsvingeln och hundäxingen trots allt i genomsnitt haft på höstvetets avkastning (-5%) och kvävehalt (-2%) hade förmodligen blivit mindre om vi använt en mindre utsädesmängd än de cirka 5 kg per hektar vi använde. En sådan minskning borde vara fullt möjlig utan allvarliga konsekvenser ur fånggrödesynpunkt.
Tidpunkten för insådd på våren är viktig för att mellangrödorna ska etableras väl. Mängden rajgräs vid höstvetets skörd var i genomsnitt för alla försöken mer än sex gånger större då det såddes in tidigt än då det såddes in sent. Plantantalet är det dock det viktigaste för mellangrödornas funktion som fånggröda på hösten. På Lönnstorp var planttätheten i genomsnitt bara hälften så stor, och på L:a Böslid en fjärdedel, efter sen insådd som efter tidig. Med den etableringsmetod vi valt och vid insådd runt månadsskiftet mars/april under förhållanden som i Lönnstorp förefaller det möjligt att minska utsädesmängden italienskt rajgräs från de cirka nio kg per hektar vi använt till ungefär hälften utan att dramatiskt öka risken för att rajgräset fungerar dåligt som fånggröda. Vid insådd i andra halvan av april på Lönnstorp eller vid tidig sådd med dålig myllning, som på L:a Böslid, har nio kg per hektar resulterat i tillräckligt stor, men inte onödigt stor, planttäthet. Med engelskt rajgräs kan dessa mängder behöva ökas något för att uppnå den artens potential för tillväxt på hösten.
Höstvetes såtidpunkt var mindre viktigt för plantantalet än insåningstidpunkten, men efter sen höstvetesådd var ändå plantantalet 35 procent större än efter sådd i normaltid.
När olika stråsädesarter/sorter såddes samtidigt var mängden råg och rågvete i genomsnitt nästan dubbelt så stor som mängden höstvete vid insåningstillfället. Den stora skillnaden har inte, som befarades, haft stor inverkan på rajgräsets plantantal, utan i huvudsak påverkat plantstorleken. Rajgräsbeståndet tenderade dock att vara tätare i höstvete och råg än i rågvete. Rajgräsets medelplantvikt vid stråsädens skörd var minst efter insådd i rågvete och störst i Ritmo. Resultaten indikerar att vilket fält med höstsäd fånggrödan sås in i inte är lika avgörande som insåningstidpunkten för om mellangrödan ska etableras framgångsrikt eller inte, men att det har betydelse.
Tidig kvävegödsling på våren har stor negativ effekt på insåddens biomassa vid höstvetets skörd. Mängden rajgräs var bara ungefär hälften så stor när 80 kg kväve per hektar tillfördes tidigt som när inget kväve tillfördes tidigt. Mängden rödklöver påverkades ännu mer och var bara ungefär en fjärdedel och en tiondel av mängden utan tillfört kväve på Lönnstorp respektive L:a Böslid. När det extra kvävet tillförs sent har det inte lika stor negativ effekt på klövern och kan till och med öka rajgräsets tillväxt fram till skörden av höstvetet. Kvävegödslingen har dock huvudsakligen påverkat plantornas storlek och inte planttätheten och är därför inte lika viktigt som insåningstidpunkten och insåningstekniken.
Mellangrödor som såtts in på våren har haft ganska liten effekt på mängden ogräs vid höstsädens skörd. Ibland har insådden ersatt ogräsen så att den totala biomassan ?icke höstsäd? har blivit ungefär densamma, men ofta har minskningen av mängden ogräs varit mindre än mängden mellangröda vid skörd. Däremot har italienskt rajgräs insått i höstvete på våren minskat mängden ogräs sent på hösten till mindre än tio procent av mängden i led utan mellangröda.
De höstinsådda gräsen har kraftigt minskat den totala mängden ogräs vid höstvetets skörd och mängden ogräs sent på hösten har normalt varit försumbar.
Efterverkanseffekten av en klövermellangröda nedplöjd på hösten på en ogödslad korngröda på Lönnstorp motsvarade en kvävegödsling med 39?71 kg ha-1. Effekten av gräsen var oftast betydligt mindre, men aldrig negativ.