Engström, Lena
Skördetidsprognos och kvävegödslingsstrategi för optimal grovfoderkvalitet till dikor och häst
Rapsprodukter som rapsfrökaka synes fungera bra i utfodringen. Ekologiskt oljeväxtfrö kan odlas av mjölkproducenten själv eller på näraligande gårdar. Härtill finns behov av ekologiskt odlat oljeväxtfrö inom industrin. Ekologiska gårdar utan djur kunde odla oljeväxter dels för avsalu till industrin och dels för framställning av ekologiskt kraftfoder (som restprodukt vid pressning av oljan). Ekologisk odling av oljeväxter har hittills skett i liten omfattning, bl.a. genom angrepp av rapsbagge men även p.g.a. svårigheter med kväveförsörjningen till grödan. För kväveförsörjningen kan man som förfrukt använda slåtter- eller gröngödslingsvall och ev. komplettera med flytgödsel. För att minska N-utlakningen efter höstrapsen kan spillrapsen stimuleras till att gro, växa och ta upp kväve under hösten. Efter plöjning bör kvävet i spillrapsplantorna komma efterföljande gröda till godo. Alternativt kan man så in en fånggröda i höstrapsen. Genom fånggrödans N-upptag på hösten binds också kväve, som senare likaså bör komma växtodlingen till godo. Spillrapsens och fånggrödans effekter studeras i efterföljande vårvete. Detta jämförs med effekten av höstvete efter höstrapsen, i vilket fall ingen fånggröda kan odlas efter rapsen.
Avsikten är att i sex treåriga försök belysa följande: I) Effekterna på höstraps av vall som förfrukt undersöks med avseende på olika behandlingar av klöverrik slåtter- och gröngödslingsvall år 1 (med och utan nedplöjning av grönmassetillväxt) inför sådd av höstrapsen år 1. II) Avkastning och produktvärde hos höstrapsen bestäms. De erhållna resultaten jämförs sedan med de erfarenheter som fås i delprojekt 1. Vallarnas N-efterverkan (inkl. N-mineralisering) och inverkan på N-utlakningsrisken (belyst genom mineralkävebestämning) bestäms m.a.p. varierande antal vallskördar/avslagningar och mängder återväxt som plöjs ned. III) Efterverkan av höstraps undersöks vid odling av dels vår- och dels höstvete året därefter. För detta bestäms skördarna av dessa grödor och deras upptag av utnyttjbart jord- och förfruktskväve. IV) För att minska N-utlakningsrisken efter höstrapsen sås en blandning av rajgräs och rödklöver in i rapsen på våren som fånggröda. Denna får växa till senhösten, då marken plöjs, varefter vårvete sås året därpå. I ett annat led gynnas spillrapsens groning genom ytlig jordbearbetning efter rapsskörden. Fånggrödans och spillrapsens in verkan på N-utlakningsrisken studeras genom bestämning av mängderna mineralkväve i marken bl.a. på senhösten.
I fem fältförsök (2001-2006) har kväveefterverkan i höstraps efter slåttervall och grön-gödslingsvall studerats samt i vilken utsträckning flytgödseltillförsel fordras för god avkast-ning och bra fodervärde. Efterverkan studerades även efter höstrapsåret i höstvete och i vårve-te efter höstraps med fånggröda och olika jordbearbetning. Den större anhopningen av mine-raliserat kväve i marken till följd av vallbrottet togs tillvara av den sådda höstrapsen, men i totalt sett fyra försök, där det var för torrt för att rapsfröet skulle gro väl, förblev det minerali-serade kvävet outnyttjat och mängden mineralkväve på senhösten var dubbelt så hög som i försöken med etablerad höstraps. Torkans verkan blev särskilt påtaglig, genom att vallen tidi-gare tömt marken på vatten. Slutsatsen av detta är, att man bör bryta vallen så tidigt som möj-ligt, så att det blir större chans att nederbörd hinner fukta upp jorden inför höstrapssådden.
De olika vallbehandlingarna (ett led med två bärgade vallskördar, ett led med bärgad skörd + andra skörd som gröngödsling och ett tredje led med gröngödsling som putsats en gång) hade mot förmodan ingen tydlig inverkan på höstrapsens avkastning eller på mineralkväve i mar-ken (min-N) på senhösten efter vallbrottet, på våren eller vid skörd av höstraps. Förklaringar kan vara att ammoniakavgång skett vid putsningen av vallen, N-utlakning efter mineralisering av kvävet i det nedplöjda vallmaterialet eller att det är kväve härstammande från vallens rot-system som är den viktiga komponenten i dess N-efterverkan. Nötflytgödsel som tillfördes under rapsåret på våren (i medeltal 76 kg N/ha) hade en ganska liten skördestegrande verkan men skörden var signifikant större än i ogödslade led, i medeltal 300 kg rapsfrö per ha mer. Eftersom det inte alltid är farbart tidigt på våren med tunga traktorekipage utrustade med flyt-gödselspridare, tvingas man ofta sprida lite väl sent i förhållande med rapsens tillväxtrytm vilket kan vara en orsak till den låga merskörden.
Fånggrödan och den större mängden spontan vegetation (i ledet med sen plöjning) tog upp tre-fyra gånger mer kväve och mineralkvävemängderna var 50 % mindre på senhösten än i övriga led med höstvete och tidig bearbetning. Den uteblivna tidiga jordbearbetningen i leden med fånggröda och sen plöjning har troligtvis medverkat till att hålla N-frigörelsen på en låg nivå, medan plöjning och harvning inför höstvetesådden, eller tidig stubbearbetning följt av sen plöjning, stimulerat N-mineraliseringen, med ökad N-utlakningsrisk som följd. Då det efter höstraps normalt återfinns mer mineralkväve i marken på hösten, är uppenbarligen fång-gröda och senarelagd jordbearbetning viktiga åtgärder för att minska vinterns kväveförluster efter denna gröda.
Skörden av höst- och vårvete påverkades inte av flytgödsel spridd till höstrapsen eller jordbe-arbetningen (med och utan fånggröda) efter rapsskörden. Trots minskningen av min-N på sen-hösten efter fånggröda och sen plöjning och eventuellt större N-förluster över vintern i de övriga leden (med dubbelt så mycket min-N på senhösten) erhölls inget större kväveinnehåll i grödan vid mognad eller merskörd i dessa led.
Skörden var i medeltal för höstvete lika stor som i medeltal för vårvete men proteinhalten var signifikant högre i vårvetet. Med ett pris för ekologisk vårvete som de senaste fem åren varit ca. 0,50 kr kg-1 högre än för höstvete blev det ekonomiska utbytet av vårvete efter höstraps bättre än med höstvete efter höstraps.