Kvarnbäck, Olle
Inverkan på fåglar och fältvilt av putsning av ekologiska trädor och vallar
Odlingslandskapets fågelfauna är stadd i kraftig minskning, inte minst många arter knutna till åkermark minskar. En viktig orsak befaras vara det moderna jordbrukets tidiga vallskörd samt putsning av trädor. I en pågående utredning av trädesreglerna förespråkar Naturvårdsverket ett förbud mot putsning av trädor före 1 juli. Detta kan eventuellt förbättra situationen för fåglar och fältvilt, men kommer i stark konflikt med eko-odlingens behov av att putsa gröngödslingsträdor för att hantera ogräs och få optimal gröngödslingseffekt.
Vi vill undersöka:
1) Hur mycket fåglar och vilt som finns på ekologiska trädor?
2) Hur trädan sköts i ekologisk odling. När putsas den,varför putsas den och på vilken höjd över marken?
3) Vad händer med fåglar och vilt på trädor som putsas? Vid vilken tidpunkt är det "ofarligt" att putsa?
Målet är att:
1) Hitta en optimal tidpunkt och teknik som gör minst skada på fåglar och vilt.
2) Undersöka möjligheten att utveckla en prognosmetod som gör det enkelt för lantbrukaren att veta när det är lämpligt att putsa.
Utförligare motivering finns i bilaga 1.
Ovannämnda frågeställningar kommer att angripas m h a fältinventeringar av fågel- och viltpopulationer, fältförsök,intervjuer med lantbrukare, litteraturstudier samt kontakt med utländska forskare (främst i England). För mer ingående beskrivning av metodik och planering se bilaga 1.
Sånglärkan var den överlägset talrikaste fågeln på de ca 40 inventerade fälten och utgjorde ca 90 % av de häckande fågelparen, men även ängspiplärka förekom relativt allmänt på gröngödslingsvallar och långliggande trädor. Övriga markhäckande arter som vaktel, storspov, rapphöna och gulärla var mer sparsamt förekommande. Vakteln hade en tydlig förkärlek för gröngödslingsvallar jämfört med andra fälttyper.
Gröngödslingsvallar hyste en hög täthet, 1 par/ha, av häckande sånglärkor jämfört med de flesta andra fälttyper. Andelen skog i det omgivande landskapet hade dock större inverkan på tätheten av lärkor än vilken gröda som odlades på fältet. Tätheten visade sig signifikant negativt korrelerad med andelen skog inom 300 m från fältet.
Experimentet med konstgjorda bon indikerade att drygt hälften av de sånglärkebon som finns i fältet förstörs vid putsning. Det var dock inte själva putsningsaggregaten (mest rotorklippare) som förstörde bona utan att det blev överkörda av traktordäcken eller begravda av avslaget växtmaterial. Utöver den direkta skadan av putsningen ökade också predationsrisken efter putsning.
En hög vegetationstäthet visade sig orsaka problem för sånglärkorna som tenderade att ge upp häckningssäsongen i förtid, särskilt på fält med mindre än 5-10 % obeväxt mark. Att tätheten kan vara ett problem bekräftas av engelska studier som visat att små osådda rutor, s k lärkrutor, kan ge förbättrad reproduktion i täta grödor.
Senarelagd första putsning (15 juni) på gröngödslingsvallarna visade sig öka häckningsframgången jämfört med tidig putsning (1 juni), men variationen var stor mellan fält och mellan år. I genomsnitt var häckningsframgången oroande låg (0,46 kullar/revir) även på fält med putsning 15 juni. En ännu senare tidpunkt för första putsning skulle med stor sannolikhet vara att föredra på glesa trädor, t ex stubbträdor, där lärkorna har goda möjligheter att söka föda hela säsongen. På tätbevuxna fält bedömer vi det som mer tveksamt om senarelagd putsning är en verkningsfull strategi för att öka häckningsframgången. Andra åtgärder som lärkrutor eller remsor där vegetationen hålls gles och kort vore där intressanta åtgärder att undersöka.
För mer detaljer kring resultat och metodik se bifogad slutrapport.