Enström, Jonas
Kvickrotsbekämpning genom uttorkning och köldpåverkan efter jordbearbetning
Genom dess stora överlevnadsförmåga och snabba regenererande förmåga efter störning är kvickroten (Elymus repens) det totalt sett mest betydelsefulla ogräset i växtodlingen. I ekologisk odling finns inte möjlighet att bekämpa kvickrot kemiskt med glyfosatpreparat. De dyra metoder som finns och idag är välbeprövade för mekanisk bekämpning, kräver många upprepningar för fullgott resultat. De är relativt energikrävande och leder till ökat växtnäringsläckage. Målet med projektet är att utvärdera olika metoder för mekanisk kvickrotsbekämpning på olika jordarter och vid olika kvickrotsförekomster och årsmåner.
Metodik:
Två fältförsök genomförs årligen under tre på varandra följande år på en lättare jordart och en något tyngre jord. Första utläggningsåret är 2003, varefter nya försöksplatser väljs årligen. Höstbehandlingarna sker på stubbåker i kvickrotsinfekterade fält. På våren sås vårsäd i alla rutor. Försöken läggs upp som split-plotförsök.
Plan:
Storrutor
1 Höstplöjning
2 Vårplöjning
Smårutor
A Ingen bearbetning
B Stubbearbetning 2-3ggr med kultivator/tallriksredskap
C KvickUpp 1 gång på stubb
D KvickUpp 2 gånger på stubb
E KvickUpp 2 gånger på stubb + Kvick Upp efter plöjning 1 gång
F Avslagning minst 2 ggr av stubb
Dessutom genomförs en undersökning bland lantbrukare som provat friläggningstekniken i praktiken i form av en enkät. Detta för att få en bättre bild av hur redskapet fungerar i praktiken.
Projektet visade att friläggning av kvickrotsutlöpare på markytan i kombination med efterföljande nedplöjning kan ge god kvickrotsbekämpning under skiftande fältförhållanden. Totalt anlades sex fältförsök under tre år med ett försök vardera på lätt jord och på lerjord årligen. I dessa jämfördes friläggning med redskapet KvickUpp, sönderdelning med tallriksredskap, avslagning med betesputs samt höst- och vårplöjning på stubbåker. En enkät om ogräsbekämpning besvarades av 14 lantbrukare som provat redskap för friläggning av kvickrot. Redskapet som utvärderats består av en kultivatordel med breda vingskär för lösgörning samt en rotordel som kastar upp utlöparna på markytan. I försöken blev bekämpningseffekten till följd av friläggning med KvickUpp tydlig både vid överfarter i september under lagom torra väderförhållanden och vid blötare förhållanden i oktober. Två överfarter för friläggning gav något större effekter än enbart en körning. Två höstbehandlingar för friläggning med ca en veckas intervall följt av höst- eller vårplöjning resulterade i medeltal i 81 % lägre skottvikt av kvickrot i vårsäd under påföljande år i jämförelse med orörd stubb som enbart plöjdes höst eller vår. Ytterligare en friläggning på våren tenderade att förstärka kvickrotseffekten. Kvickrotseffekterna var troligtvis främst ett resultat av uttorkning, men tendenser till frysningseffekter under vintern fanns också. Friläggningstekniken bekämpade kvickrot i samma storleksordning som utsvältning med två tallriksharvningar. I flera försök fanns tendens att redan en KvickUpp-överfart gav bättre effekt än två tallriksharvningar, men det var inga säkra skillnader. Friläggningstekniken gav i de här försöken samma relativa bekämpningseffekt på lerjord som på lättare jord. Frånskiljningen av jordpartiklar från rhizom föreföll dock fungera bättre på lättare jord och enkätundersökningen tydde på att tekniken är säkrare på lätt jord. I ett av försöken uppnåddes kraftiga skördeökningar efter friläggning och tallriksharvning direkt kopplade till minskad konkurrens från kvickrot. I de andra försöken blev det svagare skördeökningar eller skördesänkningar. Orsakerna till dålig skörderespons i några försök kan ha varit att höstbearbetningarna ledde till stora kväveförluster och packningsskador. Insektsskador och försommartorka kan också ha bidragit till dämpade skördeökningar. Höstputsningar av stubb gav sämre effekt på kvickrot jämfört med jordbearbetningar i de här undersökningarna. Effekterna av plöjningstidpunkt varierade.