Lindgren, Kristina
Inälvsparasiter hos ekologiska slaktsvin
Ekogrisarna ska ha tillgång till ströbädd och under sommaren ha tillgång till betesmark och på vintern till en utomhusyta. Dessa faktorer är mycket viktiga för att ge grisarna möjlighet till sina naturliga beteenden, men de är också mer gynnsamma för grisens inälvsparasiter än inomhussystem utan ströbäddar. Inälvsparasiterna smittar i regel inte direkt från djur till djur utan de är beroende av grisens omgivning för att bli infektiva och de kan överleva länge i både stallar och jord.
Syfte
Syftet med detta projekt var att öka kunskapen om hur ekogrisars börda av inälvsparasiter påverkas i olika inhysningssystem med olika rotationstid på betet samt hur parasiternas frilevande stadier överlever i marken under svenska förhållanden.
Frågeställningar:
Är det skillnad på antal ägg från inälvsparasiter i träckprov om grisarna återkommer till en grisbetad fålla vart fjärde år jämfört med varje/vartannat år?
Är det skillnad i förekomsten av ägg från spolmask och piskmask i jordprov då fastgödsel från grisar spridits på marken jämfört med då grisar vistats på markytan?
Ovanstående frågeställningar studerades på två gårdar som representerade ett mobilt (stall vintertid och hyddor sommartid)respektive ett stationärt system (stall året runt) för utegående slaktsvin. Mängd och typ av parasitägg i träckprover från framförallt slaktsvin undersöktes och förekomst av parasitägg i jordprov från grisbeten och stallgödslad åkermark undersöktes på en av gårdarna.
Metoder
Träckprovtagning
För att undersöka infektionsnivån av tarmparasiter hos slaktsvinen samlades träckprov från fem slaktsvinsgrupper per gård vid 3-4 olika tidpunkter. Från varje grupp samlades träckprov från fem olika individer. Direkt då en gris gödslat togs motsvarande 1-2 matskedar träck som ej förorenats av jord eller strö. Grisen märktes (spray) för att undvika upprepad provtagning på samma individ vid en viss tidpunkt. Spolmaskens livscykel och tidpunkten för insättning i fållorna styrde provtagningen.
Från grisarna som hystes stationärt togs prov direkt när grisarna kommit till gården, det andra provet inom 43 dagar efter djurens ankomst och det tredje minst 60 dagar efter djurens ankomst.
Hos grisarna som hystes mobilt genomfördes de första träckprovtagningarna när smågrisar och suggor flyttats ut i fållorna. (Om smågrisarna var för unga, t ex 2 veckor, för att könsmogna spolmaskar skulle ha hunnit utvecklas så försköts provtagningen så att det första provet togs 43 dagar efter utflyttning i fållan med en upprepning på 50 dagar.) Andra provet togs inom 43 dagar (äldre smågrisar) efter det att djuren flyttats ut. Tredje provet togs minst 60 dagar efter att djuren flyttats. Slutligen togs ett prov vid cirka 21 veckors ålder för att få ett mått på parasitbördan vid samma ålder på slaktsvinen på båda gårdarna.
Träckproverna analyserades med avseende på ägg från spolmask, knutmask, piskmask, trådmask, lungmask, röd magmask samt koccidier. Analysen gjordes med en modifierad McMaster teknik (Thienpont et al., 1986) med en detektionsgräns på 50 epg. Som flotationsvätska användes NaCl mättat med 500 g glucos per liter (densitet 1.27 g/ml) för att få en säker detektion också av relativt tunga ägg från lungmask och piskmask (Roepstorff & Nansen, 1998). Om ett högt antal strongylid ägg (Oesophagostomum sp. eller Hyostrongylus rubidus) konstaterades odlades en kultur för att särskilja olika larver. Detta för att kunna utesluta närvaro av H. rubidus (Roepstorff & Nansen, 1998).
Jordprovtagning
Jordprover uttogs endast i det mobila systemet. Prover samlades från sex skiften som varit grisbete (tabell 1), på fem skiften som gödslats med grisgödsel från stallet och på ett skifte, som endast gödslats med biovinass och vatten från gödselplattan (tabell 2). Biovinass bestod av det förbrukade extraktet för jästsvampar från jästfabriken i Rotebro och innehöll kväve, kalium, svavel. Samtliga skiften, alltså även grisbetena, ingick i växtföljden och hade erhållit stallgödsel och biovinass och vatten från gödselplattan.
På varje skifte genomfördes provtagning från två provrutor i maj 2004. Provtagningen upprepades i juli 2004. Antal skiften valdes utifrån de förhållanden (växtföljd, gödsling) som rått på gården för att få ut mesta möjliga information om projektets frågeställningar. Storleken på provrutorna (24 st) blev betydligt större (42 m x 98 m) än de provrutor som beskrivits i tidigare studier då främst mindre ytor som enskilda grisfållor studerats men inte gödslad åkermark. Provrutorna markerades för att de skulle vara lättare att återfinna vid den upprepade provtagningen i juli.
På de skiften som varit grisbete placerades provrutorna där man kunde förvänta sig högst gödselbelastning, vilket var på den yta som var nära där hyddan legat och i riktning mot foderplatsen. Provrutorna på de skiften som hade stallgödslats slumpades ut. För att kunna slumpa ut provrutorna mättes respektive fält från blockkartor för skiftesredovisning (skala 1:10 000) och maximala värdet för en x respektive en y axel bestämdes. Därefter nyttjades en slumptabell för att välja koordinater för provrutornas centrum. På plats nyttjades valda koordinater, kartor, vinkelprisma och famnstake för att bestämma placeringen av provrutornas centrum och yttre hörn.
På en provruta gick personen som tog proverna i form av ett W och för vart 10:e steg togs ett delprov så att totalt cirka 30 delprov uttogs till ett samlingsprov. Därefter upprepades provtagningen i ett upp och nervänt W och resultatet blev två samlingsprover från samma provruta enligt beskrivning av Roepstorff & Nansen (1998). Proverna togs från jordytan och ned till 3-4 cm djup. Ursprungligen var avsikten att ta delproverna med samma typ av provtagare som används för bestämning av mängden frilevande nematoder (mikroskopiska rundmaskar) i jord. Emellertid var det svårt att få med sig likartade provmängder då jorden ibland var för torr varför en annan provtagare valdes. Provtagaren var en rostfri cylinder (diameter 16 mm) benämnd ´Stickit´ (www.algonet.se/~ekolag). Provtagaren rengjordes mellan varje samlingsprov. Samlingsprovernas volym och vikt registrerades.
Växtföljden på de skiften som provtagits samt odlingsåtgärder (jordbearbetning etc.) sammanställdes (Bilaga 1-3). Dessutom noterades aktuell gröda, grödans höjd eller utseende etc. vid provtagningstillfällena (Bilaga 4-5).
Analys av jordprover.
Jordproverna analyserades med avseende på ägg från spolmask, piskmask och lungmask. På laboratoriet blandades jordproverna grundligt, 10 gram jord löstes i 0,5 M NaOH över natten. Därefter floterades äggen i tidigare beskrivna (under analys av träckprov) flotationsvätska i flera McMaster kammare och räknades sedan, allt enligt metoden beskriven av Roepstorff & Nansen (1998). Metoden ger en lägsta detektionsgräns på ett ägg på 10 g jord. Totalt analyserades 8 prov per skifte eller sammanlagt 96 prov. Äggen identifierades med avseende på typ av parasit och huruvida de var till synes omogna, innehöll en utvecklad larv eller om de var tydligt granulerade (döda).
Förekomsten av inälvsparasiter, främst hos slaktsvinen, i ett mobilt system (stall vintertid och hyddor sommartid) och ett stationärt system (stall året runt) undersöktes genom provtagning i totalt cirka 15 grupper per system under tre år. Överlag var infektionsnivån av spolmask och knutmask hög i de undersökta grisgrupperna i båda systemen även i jämförelse med tidigare undersökningar av ekogrisar. Av de undersökta grisarna i åldern 12 veckor och uppåt, hade cirka 50% ägg från spolmask, Ascaris suum, och knappt 80% hade ägg från knutmask, Oesophagostomum spp, i träcken. I det mobila systemet förekom endast ett fåtal (3-4%) grisar med ägg från piskmask, Trichuris suis, medan fler (2-21%) förekom i det stationära systemet.
Provresultaten visade att grisarna blivit smittade vid 7-8 veckors ålder eller tidigare och prover från en del grupper indikerade en hög infektionsnivå redan i grisningsboxen. Knutmasken kan i praktiken bara övervintra i suggorna och i stallarna. Det höga antalet smittade smågrisar tyder på att hygienen i grisnings- och digivningsmiljön måste förbättras.
Infektionsnivån av spolmask och knutmask var så pass hög redan hos unga grisar att det blev svårt att urskilja effekterna av att slaktsvinen vistades på marker med olika rotationstid och smittryck.
Parasitsmittan i jord från grisfållor och gödslad mark har undersökts på gården med mobilt system i maj och juli år 2004. Jordprover (fyra prov per skifte och tidpunkt) samlades från sex skiften som varit grisbete, på fem skiften som gödslats med grisgödsel från stallet och på ett skifte, som endast gödslats med biovinass och vatten från gödselplattan. Ägg från grisens spolmask, Ascaris suum, återfanns på alla skiften, men med en variation från något enstaka prov med döda ägg till att alla prov från ett skifte var positiva. Ägg från andra parasiter än spolmask påträffades endast i ett prov taget i maj från ett stallgödslat skifte, som innehöll ett ägg från grisens piskmask, Trichuris suis.
De prover som innehöll markant flest spolmaskägg kom från skiften som varit grisbete år 2001 respektive år 2002 och där grisarna vistats på betet till sent på hösten. Prover från skiften där grisarna hade vistats till i september innehöll jämförelsevis få ägg. På marker med en infektionsnivå motsvarande de två mest infekterade skiftena rekommenderas att inte släppa grisar förrän infektionsnivån sjunkit. På skiftena med lägre infektionsnivå är det direkt olämpligt att släppa smågrisar de första tre veckorna efter födelsen.