Lindgren, Kristina
Inälvsparasiter hos ekologiska smågrisar - åtgärder mot tidig parasitinfektion
Relevans och förväntat resultat av projektet
En tidig parasitsmitta i grisuppfödning är negativt för både djurvälfärd och produktion. Aktuella undersökningar indikerar att detta kan vara ett vanligt problem i svenska ekobesättningar. Målsättningen i ekologisk produktion är att vidta åtgärder, som förebygger djurhälsoproblem, vilket beträffande inälvsparasiter innebär att ha god boxhygien och skötselrutiner som bryter parasiternas livscykel.
Syfte
Syftet är att undersöka förekomst av inälvsparasiter hos suggor och smågrisar i ekologiska besättningar med olika förutsättningar beträffande boxhygien och skötselrutiner för att besvara följande frågeställningar:
§ Finns det ekologiska producenter som lyckas skydda smågrisarna från tidig parasitinfektion? och isåfall
§ Vad utmärker de miljöer där smågrisarna undgår en tidig parasitsmitta jämfört med de miljöer där smågrisarna blir smittade?
Målet är att kunna förse ekologiska producenter med kunskap om hur grisnings- och digivningsmiljön ska utformas och skötas så att smågrisarna skyddas från infektion med inälvsparasiter under tiden fram till avvänjning.
Sex besättningar med uppfödning av ekologiska smågrisar valdes omsorgsfullt ut i samråd med ekogrisrådgivarna. Ambitionen var att försöka hitta gårdar som lyckades hålla en låg nivå på parasiter hos smågrisarna. Alla besättningarna besöktes och inhysnings-systemen dokumenterades. Lantbrukaren intervjuades angående rutiner för rengöring och daglig skötsel. Lantbrukaren fick också ange om det fanns någon medveten strategi mot inälvsparasiter. Faktorer som kan påverka parasitstatusen i besättningen positivt eller negativt noterades.
Temperaturmätningar i olika stallmiljöer gjordes för en bedömning av om förhållandena var gynnsamma för parasitägg att bli infektiva. Yttemperaturer på golv och i ströbäddar i stallarna uppmättes vid besök på våren med hjälp av en IR-termometer tillverkad av Raytek (modell Raynger MX4). Temperaturen mättes på olika ställen i boxarna. I grisningsboxarna noterades temperaturen främst på betonggolvet och i storboxarna där det var djup ströbädd så mättes temperaturen dels på ytan och dels på olika djup i bädden.
För att undersöka infektionsnivån av tarmparasiter hos grisarna samlades träckprov från sinsuggor, digivande suggor och från smågrisarna i 8-9 och 12 veckors ålder. Provtagning av 8-veckors grisar skedde inom 42 dagar efter att smågrisarna lämnat grisningsboxen för att spolmasksmitta från denna miljö skulle kunna påvisas. Provtagningar genomfördes vår och höst under 2006 och 2007. Provtagningarna kunde till största delen genomföras enligt plan. Emellertid genomförde en besättning en totalsanering under sommaren 2007 vilket påverkade provtagningarna där.
Från varje djurkategori provtogs 10 individer. Träckproverna analyserades med avseende på antalet ägg från spolmask, knutmask, piskmask, trådmask, lungmask, röda magmasken samt koccidier. Analysen gjordes med en modifierad McMaster teknik (Thienpont et al, 1986) och med ett modifierat flotationsmedel (NaCl + 500 g glukos per liter) för att få en god detektion av piskmask och lungmask. Om ett högt antal av strongylid-ägg konstaterades odlades en kultur för att särskilja larver av Oesophagostomum spp. och Hyostrongylus rubidus. Detta för att kunna utesluta närvaro av den röda magmasken (Soulsby EJL, 1965).
En tidig parasitsmitta i grisuppfödning är negativt för både djurvälfärd och produktion. Tidigare undersökningar indikerade att detta kunde vara ett vanligt problem i svenska ekobesättningar Syftet med studien var att undersöka om det fanns producenter som lyckades skydda smågrisarna från tidig parasitinfektion och i så fall – vad utmärkte miljöerna hos dessa producenter?
Sex besättningar med uppfödning av ekologiska smågrisar valdes ut. Ambitionen var att försöka hitta gårdar som lyckades hålla en låg nivå på parasiter hos smågrisarna. Alla besättningarna besöktes och inhysnings-systemen dokumenterades och lantbrukaren intervjuades. Yttemperaturer på golv och i ströbäddar i stallarna uppmättes vid besök på våren med hjälp av en IR-termometer. För att undersöka infektionsnivån av tarmparasiter hos grisarna samlades träckprov från sinsuggor, digivande suggor och från smågrisarna i 8-9 och 12 veckors ålder. Provtagningar genomfördes vår och höst under 2006 och 2007.
I de flesta besättningarna så grisade suggorna i grisningsboxar i traditionella stall och vanligtvis så flyttades suggan med smågrisarna efter två veckor till en storbox eller på sommaren till en hydda. På frågan om lantbrukarna hade någon medveten strategi för att kontrollera parasiter svarade fyra av sju att det hade de inte. På sex gårdar av sju hade man nya grisbeten varje år och fem av sju lantbrukare undvek permanenta ytor. Däremot var det bara fyra lantbrukare som var noga med att alltid släppa smågrisar där det inte gått grisar tidigare samma säsong.
Temperaturer kring 25 grader Celsius, vilket är gynnsamt för parasiternas utveckling, förekom i ströbäddarna i alla storboxar för smågrisar. Däremot var det i några besättningar lite lägre temperaturer i sinsuggornas storboxar.
Totalt samlades cirka 500 träckprover per år. I träckproverna återfanns ägg från spolmask (Ascaris suum), knutmask (Oesophagostomum spp), piskmask (Trichuris suis), och koccidier (Eimeria spp). Däremot påträffades inte varken trådmask, lungmask eller röda magmasken .
Vid inventering av rengöringsrutinerna visade det sig att på fyra av gårdarna hade man som rutin att alltid tvätta grisningsboxarna och storboxarna till smågrisarna före varje ny omgång.
I de besättningar som rengjorde regelbundet (A,B,C,D) hade majoriteten av 8 veckors grisarna inga tecken på smitta från grisningsmiljön. På våren hade även majoriteten av 12 veckors grisarna inga spolmaskägg i träcken däremot låga nivåer av knutmaskägg. Det var betydligt mer spolmask ägg på hösten då grisarna även varit ute på bete.
I de besättningar som inte rengjorde regelbundet (E,F,G) hade några 8 veckors grisar ägg från spolmask i träcken och hälften eller mer av 12 veckors grisarna hade ägg från spolmask och knutmask i träcken. Antalet knutmaskägg hos smågrisarna var ungefär dubbelt så högt jämfört med de andra gårdarna.
Goda hygienförhållanden gav alltså tillfredsställande låga nivåer av parasitförekomst hos 8 och 12 veckors smågrisar. Åtminstone när smågrisarna befann sig i stall och på betongplatta. Resultaten från smågrisgrupper som hade vistats ute på åkermark visade högre parasitnivåer på hösten än vid vårens provtagningar. Detta kan bero på att både sommartemperaturerna och vistelsen på betesmark gynnar flera parasiter.
För att undvika att smitta smågrisarna på betet är det viktigt att alla grupper får komma till ny mark som vilat från grisar. I de undersökta besättningarna var det bara fyra av sju som var noga med detta under pågående säsong. Hur man sprider stallgödseln från grisarna kan också påverka smittan på betesmarken. Mer fokus på dessa åtgärder behövs.
Medvetenheten om riskerna med permanenta ytor (mark som används år efter år) verkade vara hög men trots detta så var man inte helt noggrann med var man släppte sinsuggorna. Detta kunde ha ett samband med att piskmask påvisades hos suggorna i fem av de sju besättningarna.
Det verkar finnas en potential att utveckla inhysning för sinsuggor så att parasiterna hämmas under perioder med låga utetemperaturer eftersom parasiterna är beroende av vissa temperaturer (ofta över 15 grader Celsius) för att utvecklas. I ett stallsystem för sinsuggor med öppen kall hall och byte av ströbädd mellan grupperna var temperaturen i bädden så låg att parasitäggens utveckling av smittsamma larver kan ha varit mycket långsam under höst, vinter och vår.