Bernes, Gun

Utnyttjande av stora givor vallfoder till får

Projektet har haft som syfte att besvara följande frågor:
- Kan man bedriva ekologisk lammproduktion med enbart vallfoder i foderstaten, med bibehållen djurhälsa och ekonomi?
- Kan man försörja tackor under högdräktighet och digivning med enbart ensilage?
- Hur påverkas lammköttskvaliteten av olika stor andel vallfoder i foderstaten?

Får är goda grovfoderomvandlare och produktionen är ofta till stor del baserad på vallfoder. I tackornas högdräktighet och digivning och till snabbt växande lamm används dock kraftfoder i större eller mindre mängd. Är det möjligt att täcka även dessa perioder med enbart vallfoder? Detta diskuteras bland fårproducenter, inte minst de med ekologisk inriktning. Det finns också besättningar där man använder sig av systemet, med mer eller mindre lyckat resultat.

Att förlita sig enbart på vallfoder kan innebära en risk att tackan inte får i sig den näring hon behöver. Dräktiga tackor har svårt att konsumera stora mängder fiberrikt foder då fostren tar stor plats när det närmar sig lamning. Underutfodring de sista veckorna före lamning leder till lägre mjölkproduktion och tackorna måste utnyttja mer av sina kroppsreserver. Också små lamm har behov av näringsrikt och ej alltför fiberrikt foder för att de ska växa ordentligt.

Hur vet vi om djuren klarar sig på det foder de får? De mest uppenbara måtten är hälsotillstånd, hull, viktförändring och mjölkproduktion. I tillägg till detta kan man mäta blodets eller mjölkens innehåll av urea, vilket har hög korrelation med djurets proteinintag. Andra mått är mängden fria fettsyror (NEFA) och ketonkroppar (framförallt betahydroxibutyrat, BHB) i blodserum, som avspeglar djurens energibalans och eventuella nedbrytning av kroppsreserver.

En annan aspekt på stora vallfodergivor är påverkan på mjölk och kött. En högre andel bete eller vallfoder ger en för oss konsumenter nyttigare fettsyrasammansättning. Önskvärt är bl a en låg kvot n6/n3-fettsyror. Flertalet tidigare studier rör bete contra kraftfoderutfodring. Vi har jämfört två olika foderstater på stall, vilket är mer relevant i fråga om svensk vårlammsuppfödning.

Studien bedrevs under två stallsäsonger, 2006/07 (år 1) och 2007/08 (år 2) i fårbesättningen vid institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap, Umeå. Besättningen bestod av korsningar mellan vit lantras och köttras, framförallt texel. Djuren hölls gruppvis i halmströdda boxar i ett oisolerat stall.

Tackförsök

Tidsplan
Försöksregistreringarna startade i början av januari då tackorna var i andra halvan av dräktigheten. Tackorna fördelades då på två försöksbehandlingar. Försöken avslutades i slutet av maj, då tackorna gick ut på bete. Fokus i denna del av projektet låg på produktion, hälsa och näringsstatus.

Djur och skötsel
År 1 ingick 46 tackor och år 2 58 tackor i studien. Tackorna hölls i grupper, förutom några dagar efter lamningen då de var i lamningsbox. Lamningen pågick från slutet av februari till mitten av april.

Tackorna klipptes vid installningen. En andra klippning gjordes några veckor före lamningen år 1. År 2 gjordes vårklippningen strax före betessläpp. Träckprov togs efter lamningen. År 2 gjordes därefter en avmaskning pga förekomst av stora magmasken.

Försöksbehandlingar
Tackorna fördelades på två försöksbehandlingar. Hälften (ENS) fick enbart ensilage. Resten (KRF) fick ensilage samt kraftfoder maximerat enligt KRAV. Det var fem boxar på varje behandling. Efter lamningen grupperades tackorna om efter lammantal, inom respektive försöksbehandling. Lammen hade tillgång till tackornas foderbord och fick dessutom samma foder som sin mor i särskilda lammkammare.

Som foder användes vallensilage. År 1 var det i form av rundbalar. År 2 var det exakthackat plansiloensilage. Kraftfodret bestod av helt korn, hela ärtor samt kallpressad rapskaka. Mineraler och vitaminer gavs dagligen. Salt och vatten fanns i fri tillgång. KRF-tackorna utfodrades enligt uppskattat behov. ENS-gruppen hade fri tillgång till ensilage från högdräktigheten och framåt.

Registreringar och statistisk bearbetning
Allt foder vägdes boxvis varje dag och utfodrades i två givor. För att få en uppfattning om konsumtionen vägdes foderrester fem gånger per vecka. Prov togs av foder och rester för senare analys.

Tackorna vägdes ett par gånger innan försöksstart och därefter vid försöksstarten, i högdräktigheten samt 1, 2 och 6 veckor efter lamningen och i samband med betessläppet. Hullbedömning gjordes samtidigt samt vid ytterligare ett par tillfällen.

För att följa tackornas näringsstatus togs blodprov för analys av urea, BHB och NEFA i serum. År 1 togs prov vid försöksstarten, vid några tillfällen före lamning samt 2 veckor efter. År 2 togs prover i huvudsak efter lamningen.

För att koppla till lammförsöket togs prov på tackornas mjölk ca 2 respektive 4 veckor efter lamningen.

All statistisk bearbetning är gjord för varje år för sig. Beräkning av foderkonsumtionen har gjorts på boxvisa värden. Vikter, hull, bloddata och lamningsresultat har bearbetats på individnivå.


Lammförsök

Tidsplan
Försöket var en direkt fortsättning på det ovan beskrivna tackförsöket. Studierna på lammen startade båda åren efter avvänjningen 21 maj. Därefter var det en övergångsvecka. Försöket pågick sedan till 29 juni år 1 och 14 juli år 2. Denna del av projektet var inriktad på produktion och fettsyrasammansättning.

Djur och försöksbehandlingar
Lammen föddes kring mitten av mars. Det första året ingick 23 tacklamm och 34 bagglamm i studien. År 2 användes bara bagglamm, 36 lamm gick in i försöket.

Efter avvänjningen delades lammen på block beroende på kön (år 1) och vikt (tung, medel, lätt) så att det blev två boxar i varje block från varje tackbehandling. En av dessa bytte sedan till den andra foderstaten. Det innebär att det från början var 24 boxar år 1 och 12 st år 2. I varje box var det 2-3 lamm.

Försöksbehandlingarna kallas:
EE = Bara ensilage både före och efter avvänjning.
EK = Bara ensilage före avvänjning, därefter även kraftfoder.
KK = Ensilage plus kraftfoder både före och efter avvänjning.
KE = Ensilage och kraftfoder före avvänjning, bara ensilage därefter.

År 1 gjordes registreringar under fem veckor, därefter slaktades alla bagglamm. År 2 gjordes registreringar under sju veckor. Det året slaktades bara de tyngsta lammen på varje behandling.

Foder
En foderstat med bara vallensilage jämfördes med en där kraftfoder gavs. Före avvänjningen åt lammen samma foder som sina mödrar. Under själva utfodringsförsöket hade alla lamm fri tillgång till ensilage. Kraftfodret bestod av korn, ärtor och rapskaka. Givorna ändrades utifrån dagskonsumtionen, med målet att hålla en kraftfoderandel maximerad enligt KRAVs regler.

Registreringar och statistisk bearbetning
Foderkonsumtionen registrerades på samma sätt som i tackförsöket.

Lammen vägdes vid avvänjningen. Därefter vägdes de ca gång i veckan till försökets slut. Vid alla vägningstillfällen registrerades även lammens hull. Vid slakten gjordes normal klassning.

Fettsyrainnehållet i mjölken från tackorna analyserades via extrahering. Vid lammslakten togs prover från M. semispinalis capitis. Proven extraherades för intramuskulärt fettinnehåll. Såväl de totala som de polära lipiderna analyserade.

All statistisk analys gjordes inom år. Foderintaget bearbetades per box. Näringsinnehållet i konsumerat foder justerades utifrån innehållet i resterna. Vikter, hull, slaktdata och fettsyrainnehåll bearbetades på individnivå.

JVslutrappstvall.pdf

Tackförsök

Foder och foderintag
Av foderanalyserna framgår att det var stor skillnad i ensilagekvalitet mellan åren beträffande bl a råprotein och NDF. Ensilaget år 1 var betydligt bättre. Det fanns även skillnader i ts-halt och fermenteringskvalitet som delvis berodde på att det var rundbalar år 1 och plansilo år 2.

Näringskonsumtionen år 1 var betydligt högre än behovet under både högdräktighet och laktation. Utfodringen i KRF-gruppen anpassades detta år till ENS-gruppens näringsintag och näringsintaget skilde inte mycket mellan behandlingarna.

År 2 hade ENS-tackorna signifikant lägre näringsintag jämfört med KRF-gruppen, trots att de hade fri tillgång till ensilage. Båda grupper bör ha konsumerat tillräckligt för att uppfylla behovet av energi och protein under dräktigheten, men under laktationen hade ENS-tackorna alltför lågt näringsintag jämfört med normerna.

Foderintaget för ENS-tackorna skilde mycket mellan åren. Den mest uppenbara anledningen är den högre halten NDF i ensilaget år 2. Också fiberns nedbrytbarhet har betydelse. Andelen osmältbar NDF i ensilaget var något högre år 2 jämfört med år 1. Fodrets fiberandel har särskilt stor inverkan på konsumtionen sent i dräktigheten då fostren tar stor plats.

Ensileringskvaliteten har också en påverkan på konsumtionen. År 2 hade det ensilage som användes i högdräktigheten lågt sockerinnehåll, en hög halt totala syror och etanol och relativt lågt pH; allt är faktorer som har en negativ inverkan på foderintaget. Även det ensilage som användes under laktationen hade förhöjda värden på syror och låg sockerhalt.

Vikt och hull
Tackornas medelvikt vid försöksstarten var kring 80 kg båda åren. Viktförändringen i procent av startvikten fram till sex veckor efter lamning skilde inte mellan behandlingarna år 1. År 2 var förändringen hos KRF -2 % och hos ENS -13 %.

Hullet skilde inte mycket mellan behandlingarna år 1. År 2 var det däremot signifikanta skillnader efter lamningen då ENS minskade mer i hull. Det var också tydliga skillnader beroende på kullstorlek. De tackor som låg sämst till vid tiden för betessläpp var ENS-tackor år 2 med två eller tre lamm. Förutom skillnaderna i näringsintag kan den parasitinfektion som tackorna hade ha en del i det dåliga resultatet detta år.

Lamningsresultat och djurhälsa
År 1 resulterade lamningen i 2,2 födda lamm per KRF-tacka och 2,4 per ENS-tacka. År 2 föddes 2,4 respektive 2,5 lamm per tacka i de båda grupperna. År 2 var det 5 dödfödda lamm plus lamm som dog under försöket i KRF. Motsvarande siffra i ENS var 14. Den totala lammdödligheten var betydligt högre än normalt för besättningen. Å andra sidan var det totala antalet födda lamm ovanligt högt och lammdödlighet är till viss del korrelerat till kullstorlek. Att dödligheten var högst i ENS-gruppen pekar dock på ett alltför lågt näringsintag under dräktighet och mjölkbildning. År 2 var det också ovanligt många tackor som stötte bort lamm, vilket resulterade i ett antal flasklamm. En orsak kan vara att tackorna är programmerade att stöta bort lamm när de inte har nog med mjölk.

Lammens tillväxt från födseln till sex veckors ålder var 348 g/dag hos KRF-lammen och 332 g/dag i ENS år 1. Skillnaden var inte signifikant. År 2 skilde tillväxten signifikant mellan behandlingarna och var 271 g/dag i KRF och 227 g/dag i ENS.

År 1 var tackorna tämligen väl näringsförsörjda enligt foderintag, hull och bloddata, så de hade troligen ingen proteinbrist. Ändå observerades ulltapp hos tackorna, också före lamningen. Detta kan ha varit en reaktion på att det var mycket kallt veckorna efter klippningen då köldstress kan ha en sådan effekt. År 2 berodde ulltappet troligen på låg proteinstatus eftersom det mest var ENS-tackor med två eller tre lamm som drabbades.

Blodprov
Resultaten från analyserna av både BHB och NEFA visar att skillnaden mellan behandlingarna var störst två veckor efter lamning båda åren och de högsta värdena fanns i ENS. Skillnaden mellan behandlingarna var mest uttalad hos tackor med tre lamm. Höga nivåer av BHB indikerar att tackans energibalans är störd. Enligt de referensvärden på BHB som finns hade ENS-tackorna båda åren en obalanserad energiförsörjning 2 veckor efter lamning. Höga värden av NEFA indikerar nedbrytning av kroppsfett. En viss fettnedbrytning är dock normal i början av laktationen. De högsta individuella värdena uppmättes båda åren hos magra ENS-tackor med tre lamm 2 veckor efter lamning. Trots de mer än väl uppfyllda normerna för energi och protein i båda grupperna år 1 så såg man alltså även det året skillnader i värdena för NEFA och BHB mellan behandlingarna.

Ureavärdet i blod eller mjölk har god korrelation till proteinintaget. År 1 hade KRF-tackorna signifikant högre värde på urea 4 veckor före lamningen, i övrigt var det inga signifikanta skillnader. År 2 var skillnaden signifikant vid alla provtagningstillfällen efter lamningen och siffrorna antyder att ENS-gruppen då led brist på protein.


Lammförsök

Foder och foderkonsumtion
Ensilagen skilde mellan åren i det att råproteinhalten var högre år 1 och andelen iNDF var högre år 2. Dessutom skilde de i ts-halt och fermentationsegenskaper pga att det var rundbalar år 1 och plansilo år 2. Mängden totala syror var relativt hög år 2 och sockerhalten var låg.

Det totala ts-intaget per lamm och dag varierade mellan 1,2 och 1,3 kg på de fyra försöksbehandlingarna år 1 och mellan 0,6 och 0,9 kg år 2. År 1 hade de lamm som bara ätit ensilage före avvänjningen högre konsumtion av ts/kg LW(levande vikt). Fri tillgång till ett bra grovfoder från tidig ålder verkar främja konsumtionsförmågan när lammen blir äldre. Under de första veckorna av laktationen lär lammen in mycket av sitt ätbeteende. De lamm som under försöket (dvs efter avvänjning) bara fick ensilage hade högst konsumtion av NDF per kg LW.

År 2 var ts-intaget högst på behandling KK och EK, dvs de som fick kraftfoder under försöket. Detta år var det inga skillnader i NDF-intag per kg LW mellan behandlingarna. Konsumtionen av fett var båda åren högst hos de lamm som fick kraftfoder under försöket, pga inblandningen av rapskaka. Konsumtionsnivån i grupperna KE och EE var betydligt lägre år 2 än år 1. Det faktum att ensilaget år 2 hade lägre ts-halt och högre innehåll av syror och etanol har troligen påverkat konsumtionen.

Vikt, hull och djurhälsa
År 1 var det inga signifikanta skillnader i vikt eller hull mellan behandlingarna, även om det fanns en tendens till att slutvikten hos EE-lammen var lägre än de övriga. Lammens startvikt år 2 var tydligt påverkad av tackornas foderstat före avvänjningen. Troligen var det en direkt effekt både av lammen egen foderkonsumtion och en indirekt effekt genom tackornas foderkonsumtion och därmed deras mjölkproduktion. Denna effekt kvarstod till försökets slut, men då hade även EK-lammen signifikant högre levande vikt än de på behandling EE.

Lammens relativt låga vikt och hull vid försökets slut, särskilt år 2, visar att de flesta lamm inte var slaktmogna. År 2 hade EE-lammen lägst hull vid försöksslutet medan de på behandling KK hade högst.

Tillväxten påverkades båda åren av utfodringen efter avvänjningen. Den högsta tillväxten var på behandling KK och EK (292 resp. 343 g/dag år 1; 221 resp. 250 g/dag år 2). Det faktum att grupp EK båda år hade hög tillväxt indikerar kompensatorisk tillväxt.

Slaktresultat
Den genomsnittliga slaktvikten år 1 varierade från 13,3 kg i grupp EE till 15,5 kg i grupp KK. Fettklassningen varierade mellan samma grupper från 4,0 till 5,9. EUROP-klassning och slaktutbyte skilde inte mellan behandlingarna. Den genomsnittliga slaktvikten för de lamm som gick till slakt år 2 (enbart de tyngsta från varje behandling, dvs inget representativt urval) var 12,0 kg och fettklassen var i medeltal 2,5.

Resultat från fettsyraanalyserna
Ensilaget hade enligt foderanalyserna högre andel n-3-fettsyror än vad kraftfodret hade. Kraftfodret, särskilt rapskakan, hade i sin tur en högre andel n-6. Foderstatens inflytande är tydligt när man ser hur fettsyrasammansättningen skiljer mellan ENS- och KRF-tackornas mjölk. Utfodringen av kraftfoder, eller närmare bestämt rapskaka, har bl a lett till en ökad andel C18:0 och C18:2n-6 i mjölken, medan ensilageutfodring har ökat nivån av bl a C18:3n-3.

Även om rangeringen mellan behandlingarna oftast är densamma vid de båda provtagningstillfällena finns det i många fall signifikanta skillnader i nivå mellan tidpunkterna. Halten C18:1c-9 i mjölken minskade från 2 till 4 veckor efter lamning år 1, särskilt i ENS-gruppen, vilket indikerar att tackorna utnyttjat mycket av sina kroppsreserver i början av laktationen för sin mjölkproduktion. År 2 tycks omfattningen och varaktigheten i tackans nedbrytning av kroppsreserver ha varit ännu mer uttalad, troligen beroende på det lägre näringsintaget.

Muskelns fettinnehåll var år 1 signifikant högre hos KK-lammen än hos de andra. År 2 var fettinnehållet allmänt något lägre och skilde inte mellan behandlingarna.

Fettsyraprofilen hos lammen år 1 motsvarade andelen kraftfoder under deras uppväxt och fodermedlens fettsyrainnehåll. Utfodringen med rapskaka ledde exempelvis till en sänkt nivå av C16:0 och ökade andelen C18:1c-9. Andelen av flera av de omättade n-3-fettsyrorna har blivit signifikant lägre med ökad kraftfoderutfodring. År 2 var inflytandet av foderstaten något mindre uttalat, även om mönstren nämnda ovan kan skönjas även här.

Båda år var fettsyrasammansättningen i lammuskeln mer påverkad av utfodringen före avvänjningen, dvs tackans foderstat, än av det lammet ätit efter avvänjningen. Detta gör det troligt att en ännu längre slutgödningsperiod än de 5-7 veckor som denna studie omfattade är nödvändig för att uppnå en avgörande förändring av fettsyraprofilen hos lammkött.

Båda åren var kvoten n6/n3 i lammköttet lägst hos EE-lammen och högst hos KK, men oavsett försöksbehandling låg alla värden under den rekommenderade övre gränsen för human konsumtion, 4:1.


Slutsatser från projektet
Att utfodra enbart vallfoder fungerar oftast väl när tackan är i sin och under den första delen av dräktigheten. Det kan fungera även till äldre lamm som inte behöver växa så snabbt, t ex vinterlamm. Om man ska utfodra även under mer krävande perioder måste vallfodret vara av mycket god kvalitet, såväl näringsmässigt som hygieniskt och fermentativt. Då kan en foderstat med enbart vallfoder, enligt denna studie, fungera väl till tackor med ett lamm och eventuellt också om hon har två lamm. Tackor med fler lamm kommer att utnyttja sina kroppsreserver onödigt mycket och kan därmed ha svårt att hinna komma i form till nästa betäckning. Tillväxten hos små lamm som ska leva endast på vallfoder blir också lägre än den som oftast eftersträvas. Å andra sidan kan lammen växa kompensatoriskt längre fram om de då får en mer näringsrik foderstat.

Ett grovfoder som har lågt näringsvärde, hög andel fibrer och/eller dålig ensileringskvalitet (hög andel syror, lite socker o dyl) såsom det ensilage som användes år 2 i denna studie är inte lämpligt som enda foder till tackor från senare delen av dräktigheten. Intaget av näringsämnen blir inte tillräckligt, trots fri tillgång till foder. Konsumtionen kan hämmas av antingen mängden fibrer eller andelen syror, eller både och. Detta får till följd att tackorna tar mycket av sina kroppsreserver, vilket i studien märktes på såväl vikt och hull som på nivåerna av olika blodmetaboliter. Dessutom påverkas råmjölksproduktionen och även den senare mjölkproduktionen. Lammens vitalitet vid födseln blir också försämrad liksom deras chans till överlevnad pga låg råmjölkstillgång, råmjölk av sämre kvalitet samt att tackorna blir mindre motiverade att ta hand om alla sina lamm.

En positiv aspekt av en utfodring med enbart vallfoder, i de fall man kan näringsförsörja sina djur ordentligt, är att köttkvaliteten påverkas positivt, avseende sammansättningen av fettsyror. Halten av nyttiga fettsyror blir högre och kvoten n6/n3 blir lägre, jämfört med om man utfodrat med kraftfoder. Sammansättningen av fettsyror i lammens muskler påverkas i hög grad av tackornas mjölksammansättning som i sin tur beror på tackans foderstat. Denna inverkan finns kvar över fem veckor efter avvänjningen.

Publicerat hittills:
Turner, T., Bernes, G., Pickova, J. 2008. Influence of dietary fatty acids pre- and post-weaning on lamb muscle. Poster och abstract, EuroFed Lipid, Aten.
Bernes, G., Turner, T., Stengärde, L., Pickova, J. 2009. Feeding only forage – good for humans but not always for sheep. 1st Nordic Organic Conference , Göteborg 18-20 maj 2009, p 155.
Bernes, G., Stengärde, L. 2009. Klarar sig dräktiga tackor på enbart ensilage? Fårskötsel, 6, 12-14.
Bernes, G., Stengärde, L. 2009. Vallfoderkvaliteten viktig för högpresterande tackor. Svenska Vallbrev nr 7, december, sid 1-2.
Två vetenskapliga artiklar är under utarbetande.