Wallenhammar, Ann-Charlotte
Val av utsädesmängd vid sådd med olika radavstånd i ekologisk odling av spannmål och åkerböna
Vid normalt radavstånd har det har gjorts ett flertal studier av utsädesmängdens effekt på grödors avkastning och konkurrensförmåga mot ogräs. Att öka utsädesmängden i höstvete visade sig vara mer effektivt för att konkurrera med ogräs än val av sort. Vete kan kompensera för låga planttätheter genom ökad produktion och överlevnad av sidoskott och till viss del även genom ökat antal kärnor per ax. Det motsatta händer när radavståndet ökar med bibehållen utsädesmängd eftersom konkurrensen inom raden ökar. Hur detta påverkar grödans kvalitet, avkastning och konkurrensförmåga varierar mellan olika grödor och odlingsförhållanden. Andersson visade bl. a. att ökat radavstånd gav större skördesänkningar vid höga skördenivåer och Rasmussen fann att ökat radavstånd ledde till en skördesänkning vid lågt ogrästryck. En litteraturgenomgång av studier där radavståndet ökats med bibehållen utsädesmängd, visade varierande resultat alltifrån skördesänkningar till skördeökningar. Få av dessa studier hade genomförts under ekologiska odlingsförhållanden. Studier med radavstånd och utsädesmängder har utförts i traditionellt radhackade grödor som oljeväxter. För stråsäd finns i Sverige endast ett fåtal undersökningar i modern tid. Erfarenheter från sortjämförelser i vete på Alnarp antyder att utsädesmängden kan reduceras proportionellt mot ökat radavstånd, med endast en mindre skördesänkning och med högre proteinhalt som följd. I en dansk försöksserie konstaterades omvänt tydliga skördesänkningar vid radavstånd över 30 cm, och framförallt i kombination med reducerad utsädesmängd. En tysk undersökning visar såväl skördeökningar som skördeminskningar vilket pekar mot ett icke obetydligt årsmånsberoende. I ett projekt som genomfördes 2002-2004 inom SLU:s Ekoforsk program jämfördes olika harvningsintensiteter med radhackning i vårvete och höstvete. Nettoresultatet har blivit 8-20 % lägre skörd och något högre proteinhalt i radhackat odlingssystem. En erfarenhetsmässigt reducerad utsädesmängd, samma antal kärnor i raden, användes. Vid sammanställningen blev det uppenbart att utsädesmängden är en faktor i sig och att en feloptimering försvårar relevanta jämförelser med gängse odlingsteknik. I en försöksserie 2003 och 2004 där olika radhackningsintensiteter mot åkertistel testades, odlades havre på 24 cm radavstånd. Utsädesmängden reducerades till 70 % jämfört med normalt radavstånd. Skördenivån var oförändrad eller något högre jämfört med 12 cm. Erfarenheter från åkerböna och lupin inom SLU:s Ekoforsk, där utsädesmängden i radhackade led med 24 cm radavstånd reducerades till 75 % i förhållande till ogräsharvade led med 12 radavstånd, visar att effekt på avkastning och ogräs varierar på olika platser. De utsädesmängder som tidigare rekommenderades i Sverige för t.ex. ärt och åkerböna var högre än rekommendationer i Danmark och Tyskland. Höga utsädespriser, nya storfröiga sorter och försöksresultat från främst södra Sverige och Danmark har lett till att man nu även i Sverige rekommenderar lägre planttätheter. Det saknas information av vad detta får för konsekvenser när radavståndet ökas. Ett jämnt distribuerat plantantal kan antas vara produktionsmässigt optimalt under i övrigt gynnsamma förhållanden. Radsådd medför konkurrens mellan enskilda plantor som får konsekvenser för beståndsutvecklingen. Antal axbärande skott, axstorlek, stråstyrka, sjukdomsangrepp m fl parametrar påverkas av planttätheten i raden. Teoretiskt optimala strukturer för olika radavstånd måste översättas till praktiken i fält.
Fältförsök anläggs i höstvete, vårvete, havre, och åkerböna med olika radavstånd och utsädesmängder. Ogräsharvat led och obearbetade led ingår som referensled till radhackade försöksled. Vi har i försöksplanen valt utsädesmängder (3 nivåer) så att antalet plantor per längdmeter blir detsamma oavsett radavstånd. För åkerböna har vi valt radavstånden 36 och 48 cm eftersom vi menar att det från Ekoforsk projekt redan finns viss information om radhackning på 24 cm. Försöken läggs ut som randomiserade blockförsök med fyra upprepningar i höstvete respektive tre upprepningar i övriga grödor.
Följande mätningar görs: a) Beståndsstruktur och -utveckling dokumenteras genom rutvisa plant- och axräkningar. b) Ogräsförekomst- och biomassa bestäms genom räkning och vägning rutvis. c)Förekommande sjukdomar graderas i DC 51 och ev insektsangrepp bestäms rutvis. Kontakter tas med Annika Djurle för bedömning av sjukdomar i åkerböna. d) Stråstyrka vid skörd graderas rutvis. d) Skörden vägs och analyseras ledvis med avseende på renvikt, kvävehalt, rymdvikt och tusenkornvikt. e) Mängden mineraliskt kväve i jordprofilen bestäms före sådd (generalprov). f) I samband med skörd görs jordkvävebestämningar i ett försöksled per radavstånd. Prov uttas på ett sådant sätt att eventuella gradienter vid stora radavstånd fångas in.
I fältförsök jämfördes normal utsädesmängd vid 12 cm radavstånd med normal, 1,5x normal samt 2x normal utsädesmängd vid större radavstånd. Utsädesmängden avser förhållandet i raden och innebär översatt till per ytenhet reducering vid de större radavstånden. Vid 12 cm ogräs-harvades medan övriga radavstånd radhackades. För varje radavstånd ingick ett eller flera referensled utan ogräsreglering. Under åren 2006-2008 utfördes sammanlagt sexton försök, fyra vardera i höstvete, vårvete, havre och åkerböna.
I stråsäd gav hackning tydliga ogräseffekter vid samtliga radavstånd. En genomgående bild är att ogräsmängden i radhackade led minskade med ökad utsädesmängd vid de större radavstånden. Ogräsmängderna ökade med ökat radavstånd, men sett till utsädesmängd per ytenhet var effekterna fullt jämförbara. Kraftig omväxning av ogräs efter sista hackning kunde noteras i några försök vid god markfukt eller i samband med stor förekomst av molke. Harvning gav lägre ogräseffekter än hackning, ett tydligt uttryck för grödans konkurrerande förmåga
Högst skörd har erhållits vid normalt radavstånd. Med ökande radavstånd minskade skörde-nivåerna generellt. Minskningen var störst i havre. Ogräsharvning har ökat skörden i veteförsöken men däremot inte i havre. Radhackning har jämfört med obehandlat ökat skörden kraftigt vid samtliga radavstånd i höstveteförsöken. I vårvetet var skillnaderna mindre, medan havren reagerade något negativt. Resultaten speglar ett högre ogrästryck, inte minst av baldersbrå i höstveteförsöken.
Ökad utsädesmängd i raden till 150% gav överlag tydliga skördeökningar vid samtliga radavstånd medan en ytterligare höjning gav mindre effekter. I vårvete innebar höjning till 200% snarare en skördesänkning. En konstaterad förbättrad ogräseffekt överskuggas troligen av en negativ egen-konkurrens i den tätare raden.
I vete, framförallt höstvete har proteinhalterna påverkats markant. De lägsta utsädesmängder har gett de högsta halterna. Harvning respektive hackning har ökat proteinhalten även då skörden ökat. Det tyder på att ogräsen lagt beslag på en betydande del kväve. Även mineraliseringen kan ha påverkats positivt av jordbearbetning. Kväveskördarna var i allmänhet klart högre i harvade/hackade led än i motsvarande led utan ogräsreglering.
I åkerböna liksom i stråsäd har 12 cm radavstånd gett högst skörd. Skördenivåerna minskade med ökat radavstånd men kompenserades till stor del med ökad utsädesmängd i raden.
Ogräsharvning gav tydliga ogräseffekter men varierande effekter på skörden. Hackning gav bra resultat i tre av fyra försök, men något sämre i ett försök med betydligt högre ogrästryck. Redan ogräsmängderna i och intill såraderna var stora och kraftigt skördenedsättande. De låga utsädesmängderna drabbades hårdast.
I stråsäden har hackning hävdat sig bäst på minsta radavståndet i försöken, d.v.s. 24 cm . Resultaten visar vidare att utsädesmängder i raden utöver 150% av normal, inte kan motiveras i höst- och vårvete, vilket tyder på att utsädesmängden/ytenhet (kg ha-1) kan minskas vid ökat radavstånd. För havre förefaller något högre utsädesmängd vara att föredra. Är proteinhalten betalningsgrundande kan hackning och reducerad utsädesmängd vara en lämplig odlingsteknik.
Resultaten för åkerböna tyder på att endast måttlig reducering av utsädesmängden per/ytenhet är aktuell med ökat radavstånd. Det innebär samtidigt att antal plantor i raden ökar två kanske upp till tre gånger. Här skiljer sig resultaten klart från stråsädesförsöken. Stora radavstånd är vidare mer konkurrenskraftiga i åkerböna jämfört med stråsäd.
Radhackning kan för ett enskilt år framstå som en relativt dyr odlingsmetod, men sett över en växtföljd kan effekterna vara värdefulla. Ny maskinteknik, med bättre radnära ogräskontroll och möjlighet att hacka i senare stadium, kan ytterligare förbättra förutsättningarna.