Neil, Maria
Aminosyraförsörjning vid 100 procent ekologiskt foder till gris
Aminosyraförsörjningen är något av ett nålsöga vad gäller ekologiskt foder till enkelmagade djurslag. Flera inhemska fodergrödor som i övrigt är möjliga som ekologiska fodermedel har nämligen brister vad gäller aminosyraprofilen, och/eller begränsningar i anvädnbarheten. Det senare medför att de av olika skäl inte kan blandas in i tillräcklig mängd i fodret om produktionen ska säkerställas. Genom att något tumma på de nu gällande normerna för fodrets innehåll av aminosyror och rekommendationerna menar vi att det bör gå att förse ekologiska grisar med tillräckliga mängder aminosyror under digivning och tillväxt utan större kompromisser vad gäller produktionsresultat och kväveemissionen. Detta är också målet.
Del 1. Inhemska fodermedel till digivande suggor och deras smågrisar
I detta delprojekt studerades traditionella inhemska fodermedel i foder till suggor med smågrisar. I försöket ingick ett kontrolled och ett försöksled (Standard repektive Eko) med 30 grisningar per led. Försöksfoder till ledet Eko baserades på spannmål kompletterad med ärter och rapskaka, i olika kombination för sintidsfoder och digivningsfoder. Utgångspunkten för fodrets sammansättning var de normer för näringstillförsel och rekommendationer för maximal inblandning som för närvarande gäller i Sverige (Simonsson, 2006). För digivningsfodret nåddes inte nuvarande rekommendation för lysin trots att mer rapsexpeller än rekommenderat ingick i fodret. Kontrollfodret (Standard) utgjordes av ett kommersiellt torrfoder som är baserat på ett stort antal fodermedel. Detta foder är försöksbesättningens ordinarie suggfoder och användes under både sintid och digivning.
Suggorna inhystes inomhus i grisningsboxar, detta för att möjliggöra individuell fodertilldelning, och utfodrades under digivningsperioden enligt norm om kullen bestod av 8 eller färre smågrisar. Om kullen var större utfodrades suggan efter aptit. Fodertilldelningen registrerades dagligen. Suggorna vägdes och ryggspäckets tjocklek mättes med ekolod vid seminering, efter avslutad grisning samt efter 3 och 5 veckors digivning. Smågrisarna vägdes efter avslutad grisning, samt vid 3, 5, 7 och 9 veckors ålder. Grisarna avvänjdes i den första grisningsomgången vid 7 veckors ålder. I de tre senare grisningsomgångarna sänktes avvänjningsåldern till 6 veckor p g a problem med tunna suggor i båda försöksleden i den första omgången. Suggorna följdes om möjligt under två reproduktionscykler. Suggor som slogs ut efter första grisningen i försöket ersattes av andra suggor så att totalt 30 kullar erhölls per försöksled.
Del 2: Blandningar av olika inhemska fodermedel till slaktgrisar
I detta delprojekt studerades kombinationer av inhemska fodermedel i foder till växande slaktgrisar. Totalt genomfördes två försök med 4 försöksled per försök (kontroll plus 3 försöksfoder) och 6 upprepningar per led. I båda försöken användes spannmålsbaserade torrfoder som utfodrades efter aptit fram till ca 70 kg levande vikt och därefter enligt SLU-normen. I det första försöket tillämpades tvåfasutfodring, med fasbyte vid ca 70 kg levande vikt. Fodrens innehåll av protein och begränsande aminosyror balanserades, så långt möjligt, efter förväntade behov (Høøk Presto et al., 2005; Simonsson, 2006). De fodermedel som studerades var kombinationer av ärtor, raps- och linfröexpeller. I det första försökets första fas ingick dessutom potatisprotein. Utgångspunkten för maximal inblandning var de rekommendationer som för närvarande gäller i Sverige (Simonsson, 1994; 2006) samt en bedömning av rimliga nivåer baserat på praktiska erfarenheter. Kontrollfodren utgjordes av näringsmässigt optimalt balanserade kommersiella torrfoder baserade på ett stort antal fodermedel.
Smågrisar från del 1 ovan fördelades kullvis slumpmässigt på olika försöksbehandlingar, med restriktionen att standardgrisar gick vidare till kontrolledet, och ekogrisar gick vidare till försöksfoderled. Grisarnas foderkonsumtion registrerades per box under hela försöket och djuren vägdes individuellt vid insättning samt var 14:e dag fram till slakt.
I produktionsförsök med suggor och smågrisar som vidareuppföddes till slakt, prövades möjligheterna att använda uteslutande inhemska råvaror i fodret. Konventionella, kommersiellt tillgängliga foder ingick i kontrolleden. Fodren var spannmålsbaserade, och de inhemska proteinkomplement som testades var ärter plus rapsexpeller i smågrisledet, och ärter plus linfrö- och/eller rapsexpeller i slaktsvinsledet. För att inte överutfodra med råprotein sänktes kravet på innehåll av de begränsande aminosyrorna per energienhet i fodret, främst i slaktsvinsledet. Inblandningen av enskilda råvaror i foder överskred rekommenderad högsta inblandning av rapsexpeller, främst i suggornas digivningsfoder (ca 20% i stället för rekommenderat högst ca 10%), och av ärter, främst i slaktsvinsfodret (ca 25% mot rekommenderat högst ca 20%). Produktionsförsökets smågrisdel omfattade 2 försöksbehandlingar om vardera 30 grisningar, medan slaktsvinsdelen omfattade 2 försök om vardera 4 försöksbehandlingar och totalt 398 grisar. I smågrisdelen kunde inga skillnader mellan behandlingarna påvisas vad gäller suggornas levande vikt, späckmått, kullstorlek eller smågrisvikt. I det ena slaktsvinsförsöket kunde inga skillnader i produktionsdata mellan behandlingarna påvisas. I det andra slaktsvinsförsöket påvisades lägre tillväxt och foderåtgång samt sämre foderomvandling i kontrolledet än i försöksleden där linfrö- och/eller rapsexpeller ingick i fodret. Detta kan förklaras med lägre innehåll av råprotein och aminosyror än avsett i kontrollfodret. Slutsatsen blir att de använda kombinationerna av ärter, rapsexpeller och - för slaktsvinens del - linfröexpeller kan ge fullgoda produktionsresultat. Vidare kan det vara möjligt att sänka tillförseln av lysin i suggornas digivningsfoder, och av lysin och metionin i slaktsvinsfoder utan att äventyra produktionsresultatet.