Förekomst
Allmän i hela landet mest på goda kväverika jordar i anslutning till gårdsbebyggelse och i betesmarker. Förökas och sprids med frön och underjordiska utlöpare och är svår att utrota.
|
Giftighet
Har visat sig kunna framkalla hudinflammation (Fagerström, 1963).
|
Smaklighet
Ratas av betesdjuren (Korsmo, 1954)
På grund av brännhåren ätes den ej gärna, endast får äter äldre och vissna plantor som förlorat brännförmågan. Som ensilage ätes den gärna och utan skador, men den höga kalkhalten försvårar ensileringen (Stählin, 1957).
|
Näringsvärde och foderkvalité
Ger enligt Korsmo (1954) ett dåligt foder såväl i grönt som i torkat tillstånd. Enligt DLG (1961) och Stählin (1957) är näringsvärdet högt med hög råproteinhalt (ca 25% av ts) och hög mineralhalt, samt låg växttrådhalt (11-17% av ts) Pott (1907) redovisar något lägre men ändå ganska höga protein- och mineralhalter.
Som hö kan den utfodras till alla slags djur och är som sådant näringsrikt och i fodervärde jämförbart med ett medelgott ängshö (Stählin, 1957).
|
|
<<- Gå tillbaka
|
|