Förekomst
R. obtusifolius L. = tomtskräppa
Uppträder i både slåtter- och betesvallar, mest i något fuktiga lägen. De är fleråriga men sprids huvudsakligen med frö. Fröproduktionen är mycket stark. Gårdsskräppan är vanlig i hela landet medan krusskräppan är vanligast i mellersta och södra Sverige och tomtskräppan har en ännu sydligare utbredning.
|
Giftighet
Krusskräppan orsakar illamående, vattnig brun avföring, stark urinering, torr spasmodisk hosta och svettning (Long, 1917).
Några skadliga effekter är inte kända (Stählin, 1957).
|
Smaklighet
I ungt stadium ätes skräpporna gärna men i fullt utvecklat stadium ej alls (Stählin, 1957).
Korsmo (1954) säger om krusskräppan att hela växten är hård och träig och ratas av husdjuren.
Krusskräppa och tomtskräppa undvikes av betesdjuren (Klapp, 1956).
|
Näringsvärde och foderkvalité
Näringsvärde och foderkvalitet: Näringsvärdet är inte alls dåligt i unga plantor. Stählin (1957) och Pott (1907) uppger ca 25% råprotein och ca 13% växttråd i torrsubstansen. Enligt Stählin har tomtskräppan god effekt mot diarré.
Krusskräppa och tomtskräppa är helt värdelösa som foder och eventuellt hälsovådliga (Klapp, 1956).
Tomtskräppan har ett tämligen högt näringsvärde med hela 25% råprotein och endast 13% växttråd i torrsubstansen (Fairbairn & al, 1959).
Vid jämförelse med timotej befanns gårdsskräppan ha högre råproteinhalt, något högre sockerhalt och lägre växttrådhalt, men smältbarheten in vitro var lägre (Timenes, 1986).
|
|
<<- Gå tillbaka
|
|