Förekomst
Allmän i hela landet. Uppträder framför allt i okultiverade ängs- och betesmarker men även i anlagda vallar, särskilt där vallarna sköts extensivt. Växten är flerårig men sprids uteslutande med frö. |
Giftighet
Kan framkalla hudinflammation. Innehåller protoanemonin i form av glykosid. Under växtens torkning övergår protoanemoninet till anemonin, som är mindre giftigt, och slutligen till anemoninsyra, som är helt inaktiv (Fagerström, 1963).
Giftigheten är mest framträdande vid blomningen, avtar därefter och är i torrt hö ej längre märkbar (Korsmo, 1954).
Iakttagna enskilda symptom: Salivation, kolik, gasspänningar, buksmärtor, kväljningar, diarré, nedsatt mjölkproduktion med illasmakande rödfärgad mjölk och gulrött smör med bitter smak, avmagring, inflammationer i mage, tarm och njurar, darrningar, matthet, raserianfall, kramper, bedövning, ibland döden. Saften lär vara så frän att korna får elaka streck på juvret om de ligger i smörblommor (Stählin, 1957).
|
Smaklighet
Enligt de flesta författarna ratas den av betande djur.
Olsson (1975) uppger dock för smörblomma måttlig till god smaklighet för får, låg för kor. Man har iakttagit att djur, som förgiftats och blivit bra igen, har en benägenhet för att söka upp växten och äta den igen med ny förgiftning som resultat (Stählin).
|
Näringsvärde och foderkvalité
Korsmo (1954) anser smörblomman närmast värdelös som foder och detta bekräftas av tillgängliga analysresultat (ca 35% växttråd och mindre än 10% råprotein i torrsubstansen). Dessutom anses smörblommor i höet till mjölkkor försämra mjölkens och mjölkprodukternas kvalitet, även om de i torkat tillstånd inte längre orsakar någon förgiftning hos djuren.
|
|
<<- Gå tillbaka
|
|