Förekomst
Allmän i hela landet på sand-, grus- och lerjordar (sällan mulljordar). Vanligast på vattensjuk mark men uppträder även i helt torra lägen.
|
Giftighet
Giftig för hästar. Symptom: Vacklande gång, delvis förlorad rörelseförmåga, överkänslighet, god aptit. Efterhand som förgiftningen fortskrider uppträder blodöverfyllnad i slemhinnorna, förstoppning, starkt färgad urin, total förlust av rörelseförmåga och sväljförmåga, andningssvårighet, krampryckningar och döden. Nöt tycks ej lida någon skada, möjligen någon lätt störning i matsmältningen (Güssow 1912).
Ej giftig (Wehsarg 1935,Klapp 1956).
Anses inte giftig men antas nedsätta mjölkmängden vid större inblandning i fodret (Korsmo 1954).
Anses giftig för häst (Larin 1956).
Växten innehåller en thiaminförstörande substans. Hästar och andra icke-idisslande djur uppvisar symptom på thiaminbrist (B1-avitaminos). Kan botas genom tillförsel av thiamin (Cody & al 1981).
|
Smaklighet
: Är osmaklig och ratas av husdjuren (Korsmo 1954).
Ätes med förkärlek av gäss och kaniner och gärna även av andra djur (Stählin 1957).
|
Näringsvärde och foderkvalité
Över huvud taget bör allt fräkenhaltigt foder användas med försiktighet och betraktas som mindervärdigt (Pott 1907).
Är en mycket dålig foderväxt (Korsmo 1954).
Torrsubstansen innehåller enligt Stählin(1957) 24 % råprotein, 20 % växttråd och 12 % aska och enligt Korsmo(1954) 15 % råprotein, 25 % växttråd och 10 % aska.
Medelmåttigt foder med mycket låg proteinhalt (Fairbairn 6 al 1959).
|
|
<<- Gå tillbaka
|
|