Förekomst
: Allmän i södra och mellersta Sverige, sällsynt i Norrland. Arten är ettårig och sprids med frö. Förväxlas lätt med persilja, därav det svenska namnet. Vildpersiljan är inte inhemsk i Norden. Den har kommit in som ogräs och spritt sig på odlade ställen och kring bebyggelse (Lindman, 1964). |
Giftighet
På ön Guernsey har man iakttagit att hästar med vit mule och vita fötter fick diarré vid förtäring av vildpersilja, medan andra hästar förblev friska. Vita hudpartier visade sig dessutom starkt inflammerade och förblev en längre tid känsliga (Pott, 1907).
Olika författare har olika uppfattning - från dödligt giftig till helt ogiftig (Long, 1917).
Hela växten är giftig. Hos människor har förgiftningar med dödlig utgång förekommit. Den tycks emellertid vara mindre farlig för djur och en del författare anser att dess giftighet är diskutabel (Korsmo, 1954).
Innehåller en skarp narkotiskt verkande alkaloid, cynapin. Förgiftningar efter förtäring av stora mängder har konstaterats hos hästar, nöt, får och särskilt svin. Hästar kan äta 500 g grönmassa utan skador. Som torkad är den knappast giftig (Stählin, 1957).
|
Smaklighet
Vanligen försmås den av djuren i färskt tillstånd (Stählin, 1957). |
|
<<- Gå tillbaka
|
|