Stinksot Vete

Betning
Sjukdomen kan bekämpas genom betning eller Thermoseedbehandling av utsädet samt i viss mån av sortvalet. Höstvetesorterna Etana, Festival, Hallfreda och Stava är toleranta mot stinksot

Förekomst och betydelse
Stinksot angriper mest vete och förekommer i hela landet där vete odlas. Angripna kärnor kan inte användas. Sjukdomen är relativt ovanlig när betat utsäde används, men kan ha betydelse i ekologiska odlingar i områden där smittan förekommer.

Biologi och spridning
Stinksot sprids främst med utsäde. När stinksot förekommer i ett vetefält slås de sporfyllda kärnorna sönder i samband med tröskning och infekterar då de friska kärnorna. Samtidigt sprids sporer även till närbelägna fält och orsakar marksmitta. Utsädesburna sporer infekterar groende vetekärnor. Sporer i jorden eller markytan infekterar istället grodden när den växer upp genom jorden. Optimala förutsättningar för infektion uppstår när temperaturen varierar mellan 5–10 °C under de första tio dagarna efter sådd. Efter infektionen växer svampen inuti plantan tills axet bryter fram utan att visa något symtom.

Kännetecken
Angripna plantor upptäcks först efter axgång genom att stråna är något kortare än normalt. De omogna axen är gråblå och spretiga. Det beror på att kärnorna är uppsvällda av en mörkbrun spormassa, som luktar karaktäristiskt av sillake.

Förväxlingsrisk
Dvärgstinksot

Namn på andra språk
Latin: Tilletia caries (Tilletia tritici)
Engelska: Bunt
Svenska: stinksot
Danska: stinkbrand
Finska: haisunoki