Trädgård
Ny sökning

Bladlöss Cyclamen

Skadebild
Enstaka bladlöss är svåra att upptäcka, men snart bildas kolonier på blad, i tillväxtzoner eller i blommor. Bladen kan gulfläckas. Vid kraftiga angrepp missbildas plantorna och smutsas ner av honungsdagg.


Utseende
Bladlöss på cyclamen är små insekter, 1–3 mm, mestadels vinglösa och försedda med två ryggrör (sifoner) på bakkroppen. Färgen varierar med art och ålder. Gula, gröna och rödaktiga förekommer i ljusa eller mörka nyanser.


Biologi
Flera arter är vanliga Aphis gossypii,
Aulacorthum solani,
Myzus persicae.

Bland insekter är bladlöss den grupp som har störst fart på förökningen. Honorna föder levande ungar i rask takt och dessa blir snabbt vuxna och startar nya generationer. Det rör sig om ”jungfrufödsel”. Inga hanar finns när förhållandena är gynnsamma - som alltid i växthus med växande kultur. En gurkbladlushona lever ca två veckor och föder fyra till sex ungar per dag. En nyfödd unge blir vuxen inom en vecka vid 20 ºC, snabbare vid högre temperatur.
På sex dagar kan mängden bladlöss tiodubblas. Temperaturtröskeln för utveckling är 7,5 ºC för gurkbladlus och 2,8 ºC för persikbladlus. När det blivit trångt om utrymmet på ett blad bildas vingade bladlöss. Växtsaften som bladlusen suger i sig innehåller relativt mycket socker i förhållande till de proteiner lusen behöver. Exkrementerna blir därför en sockerhaltig lösning, kallad honungsdagg, som väter ner plantorna och bildar grogrund för sotdaggssvampar.


Värdväxter
Samtliga växthuskulturer kan angripas av olika arter av bladlöss. De tre vanliga arterna i cyclamenodling, gurkbladlusen Aphis gossypii, fläckiga potatisbladlusen Aulacorthum solani och persikbladlusen Myzus persicae, har alla långa värdväxtlistor.


Vetenskapligt namn
Aphis gossypii


Svenska
Bladlöss


Visa bilder

Åtgärder

 

Bekämpning
Biologisk bekämpning med nyttodjur kan fungera om man arbetar förebyggande. Parasitstekeln Aphidius colemani angriper främst gurkbladlus och persikbladlus, men även andra småväxta arter som havrebladlus, Rhopalosiphum padi. Ägget sticks in i bladlusen som fortsätter att leva och äta men snart slutar föda ungar. Stekelns larvstadier fram till puppan utvecklas i skydd av bladlusskinnet, som småningom sväller upp och stelnar (”mumie”). Stekellarven äter rent inuti och spinner där förpuppningskokongen. Den nykläckta stekeln gnager ett cirkelrunt hål och kryper ut där. Ibland faller den utskurna rundeln åter på plats, så mumien ser hel ut. Livscykeln tar knappt två veckor vid 20 °C, tio dagar vid 25 °C. Stekeln är aktiv ner till omkring 10 °C. Varje hona kan lägga minst 300 ägg, varav hälften redan första dagen av äggläggningsperioden. Det är viktigt med förebyggande, regelbundna utsättningar (start senast under april) eller så utnyttjar man bankplantor. På dessa odlas en ofarlig bladlus för växthuskulturer, vanligen havrebladlus, där steklarna förökas. Bladlusgallmyggan Aphidoletes aphidimyza är ett bra komplement och nödvändig om det är Aulacorthum solani som är problemet. Larven är mycket rovgirig och dödar fler bladlöss än den äter. I krukväxtodling kan man inte förvänta sig att gallmyggan etableras, utan det krävs upprepade insättningar av myggpuppor. Vid behov kan stödbesprutning med selektiva medel, skonsamma mot nyttodjur, utföras, eventuellt som punktbekämpning. Insektssåpa eller pyretrumprodukter kan användas, men de är i viss utsträckning skadliga för nyttodjuren. Parasitsteklar som är förpuppade i bladlusmumier brukar dock klara sig. Håll god allmän hygien, särskilt vad gäller ogräs.

För godkända medel se:
Växtskyddsmedel - prydnadsväxter i växthus


Litteraturhänvisning

Skadedjur i växthus BLADLÖSS
Biologiskt växtskydd mot skadedjur i växthus
Faktablad om växtskydd, Trädgård 59T och 139T (SLU)