Salomon, Eva
Fjäderfägödsel - innehåll av växtnäring och spårelement samt utveckling av provtagningsmetodik
Gödsel från fjäderfä produceras ofta på stora, specialiserade enheter med liten egen odlingsreal och har därför blivit en handelsvara. Oavsett om man säljer gödseln eller använder den själv är det viktigt att veta vad den innehåller i form av växtnäring och spårelement. Utan denna kunskap är det svårt att sätta ett riktigt pris vid försäljning och att anpassa givan till grödans behov. Yttterligare motiv för en stallgödselkartering är behovet av kunskap om hur stallgödselns sammansättning varierar mellan olika djurslag och driftsformer samt, särskilt vad gäller spårelement, omsorgen om markens bördighet.
Projektet syftar till att ta fram underlag för att värdera fjäderfägödsel som handelsvara, ge aktuella och tillförlitliga värden på gödselns innehåll av växtnäring och spårelement, ge underlag för bedömning av hur en balanserad tillförsel av fjäderfägödsel till åkermark kan se ut, anpassa och validera provtagningsmetodik utvecklad för nöt- och svingödsel till fjäderfägödsel samt inventera metodik för analys av urinsyra.
Gödselprover från totalt ca 60 producenter samlas in. I urvalet ingår olika system för djurhållning och gödselhantering. Provtagning görs när gödsellagren är välfyllda. På 5 gårdar tas prov vid ytterligare tre tillfällen under året för att spegla variationer inom året. Gödseln analyseras på torrsubstanshalt, askhalt, pH, NH4-N samt totalhalt av N, P, K, C, S, Mg, Ca, Zn, Cu, Co, Cr, Ni, Pb, Cd, Hg och Se.
Totalt har 69 prover av lagrad fjäderfägödsel samlats in och analyserats på deras innehåll av växtnäring och spårelement. Proverna kommer från 53 äggproducenter, där 8 KRAV-godkända producenter ingick. En del av producenterna hade också uppfödning av unghöns varvid 3 gödselprover och analyser finns från denna produktionsform. De inhysningssystem som ingått i kartläggningen är bursystem (25 stycken), frigående (35 stycken) och frigående KRAV-godkända (8 stycken). I inhysningssystem med bur har de inredda burarna varit i klar majoritet. Preliminära resultat tyder också på att elementhalten i gödsel inte skiljer sig åt mellan de olika bursystemen. I varje typ av inhysningssystem förekommer alla tre typer av gödselslag dvs fastgödsel, kletgödsel och flytgödsel. Valideringen av provtagningsteknik för provtagning av fast- och kletgödsel har varit lyckosam. Man får ett representativt samlingsprov på gödsel genom att ta 10 stickprov och blanda dessa noggrant för att sen ta ut en volym gödsel motsvarande 1 liter. Provtagningssäkerheten är då ett konfidensintervall på +-10%. Fler stickprov per gödsellager gav inte större noggrannhet. Preliminära resultat när det gäller torrsubstanshalt tyder på att fastgödsel i bursystem har högst torrsubstanshalt följt av system med frigående och frigående KRAV-godkänd inhysning. Att noga provta sin egen gödsel ger en säkrare analys på innehållet av kväve, fosfor, kalium, kalcium, magnesium och svavel. Detta gäller också spårelementen zink, koppar, kobolt, nickel och bly. När det gäller halter av selen, krom, kadmium och kvicksilver ökar inte säkerheten i analysen av att provta egen gödsel regelbundet. För dessa spårelement kan man använda tillförlitliga riktvärden från gödselkarteringar.
Totalkvävehalten och ammoniumkvävehalten (g per kg ts) i flytgödsel från konventionella bursystem och system med frigående höns var högre än i fast- och kletgödsel från samma inhysningssystem. Orsaken kan vara en lägre ammoniakavgång från flytgödsel under lagringen.
Kaliumhalten (g per kg ts) i stallgödsel från KRAV-godkända system med frigående höns var lägre än i konventionella bursystem och system med frigående höns. Detta kan vara en effekt av att inte samma foderstat används i ekologisk respektive konventionell äggproduktion.
Det fanns ingen skillnad i halten av fosfor, magnesium, kalcium, svavel (g kg ts), bly, kobolt, krom, nickel och selen (mg per kg ts) mellan inhysningssystem och gödseltyp. För dessa element behöver man inte särskilja mellan olika inhysningssystem och gödseltyper utan kan använda ett medelvärde.
Det fanns vissa skillnader i halten kadmium och kvicksilver (mg kg ts) mellan olika inhysningssystem och gödseltyper. Skillnaderna följer dock inte något mönster och går inte att förklara. Rekommendationen är att använda ett medelvärde för kadmium och kvicksilverhalten, som representerar inhysningssystem och gödseltyper.
Halten av kväve, fosfor, kalium, kalcium, magnesium och svavel var mycket högre i gödsel från äggproduktion jämfört med nöt- och svingödsel. Hönsgödsel har en klart högre koncentration av växtnäringsämnen än nöt- och svingödsel.
Halten av zink och koppar i gödsel från äggproduktion var högre än i nötgödsel och lägre än i svingödsel. Halten av kadmium i gödsel från äggproduktion var liknande som halterna i nöt- och svingödsel. Halten av krom, nickel och bly i gödsel från äggproduktion var något högre än i nöt- och svingödsel.
Beroende på vilken gödseltyp som hanteras i äggproduktion så innehåller gödseln olika mängder totalkväve och ammoniumkväve per ton våt gödsel. En giva gödsel på mellan 5 och 22 ton per hektar kan båda tillföra 170 kg totalkväve. Med dessa givor kan fosfortillförseln bli mellan 25 och 110 kg per hektar. En giva på 22 ton våt gödsel tillför också cirka 3 kg zink, 17 g koppar, 1 g bly och 0,07 g kadmium. Från ett hektar åker så bortförs 0,08-0,18 g kadmium med skördad spannmålskärna. Det innebär att en giva på 22 ton gödsel från äggproduktion inte bidrar med någon nettotillförsel av kadmium. Högre givor gödsel riskerar dock att tillföra mer kadmium än vad som bortförs med spannmålsskörden.
Inventeringen av metoder för urinsyra har visat att inga laboratorier i Sverige som gör gödselanalyser, analyserar urinsyra idag. Någon fungerande metod för detta finns inte heller. I England finns dock ett laboratorium som gör dessa analyser och dessutom arbetar med att göra en växtnäringsmässig tolkning av analyssvaret. Detta är dock under utveckling och ännu inte en etablerad lantbrukstjänst.