Etana, Ararso
Studier av aggregatstabilitet och risker för fosforförluster i kustnära åkermark
Syftet med detta projekt var att studera och dokumentera risker för jord- och fosforförluster i åkermark i olika delar av landet. Insamlad data kan utnyttjas för beräkning av partikel- och fosforförluster från olika jordar. Ett syfte var också att jämföra risken för jord- och fosforförluster från odlad åkermark med motsvarande risk från permanent bevuxen mark.
Sammanlagt undersöktes jordar från 18 platser (fyra platser i Skåne, tre platser i Västergötland, en plats i Västmanland, två platser i Östergötland, fyra platser i Sörmland, en plats i Uppland, en plats i Dalarna och två platser på Gotland). I projektet studerades risken för förlusterna av jordpartiklar via den övre markprofilen eller ytavrinning. I relativt jämn åkermark togs fyra kolonner alternativt åtta kolonner om det förekom större jordartsvariation inom fältet. Vid samma provpunkter togs också lösa jordprover för att simulera partikelförluster från en lucker jord.
Bestämningen av aggregatstabiliteten skedde i form av lättlösligt ler (readily dispersible clay) efter det att aggregaten försiktigt blandats med vatten. Lerkoncentrationen i vattnet bestämdes genom att mäta turbiditeten(grumligheten). Turbiditet är en optisk egenskap som uppstår när ljus bryts vid passage i en vätska. Ju lägre värde på turbiditeten, ju stabilare är jordens aggregat.
Bevattning av jordkolonner och uppsamling av dräneringsvatten gjordes tre gånger med två dygns mellanrum. Volymen av perkolerande vatten mättes och analyserades därefter med avseende på turbiditet. Totalfosfor och löst reaktiv fosfor från varje jordkolonn analyserades i generalprover, dvs. i ett blandprov från de tre bevattningstillfällena. Partikulär fosfor beräknades som skillnaden mellan totalfosfor och löst reaktiv fosfor. I jordmaterialet från de lösa matjordsproverna bestämdes också kalcium, natrium, totalfosfor, växttillgänglig fosfor (P-AL) samt pH.
Partikelförlusten från obevuxen åkermark var genomgående betydligt högre än från närliggande permanent bevuxen mark. Det fanns inget generellt samband mellan växttillgänglig fosfor (P-AL tal) i matjorden och urlakad mängd totalfosfor men ett kraftigt förhöjt P-AL tal i jorden ledde till en hög förlust av löst reaktiv fosfor.
Av totalfosforn var andelen löst reaktiv fosfor betydligt högre än partikulär fosfor oavsett jordart. Skillnaden var tydligast i södra Sverige där fosfortalet generellt var högt. Från en kantzon som var minst 10 år gammal uppmättes nästan sex gånger så stort läckage av löst reaktiv fosfor jämfört med läckaget från den intilliggande åkermarken. Detta skulle kunna bero på en ackumulering av fosfor i kantzoner, som därmed riskerar att bli en källa för läckage av löst reaktiv fosfor i framtiden. Även om bevuxen mark kan fungera som en fosforfälla, kan det dessutom periodvis uppstå infiltrationsproblem till följd av s.k. hydrofobi. I denna laboratoriestudie dokumenterades detta problem för ett flertal jordar. Vi hoppas att ett pågående pilotprojekt och ett kommande projekt för studier av kantzonernas funktion kommer att ge mer upplysning om infiltrationen i permanent bevuxen mark.