Lennartsson, Tommy

Anna Dahlström
Jan-Olov Björklund
Eva Gustavsson
Weronika Linkowski
Jörgen Wissman

2008

2009

Ett rikt odlingslandskap

Historiskt utgjordes en stor del av betesmarkerna av stora utmarker av olika slag, exempelvis skogsbeten, fälader, kusthedar, sandstäpp etc. I en stor betesmark skapas rumslig variation i betet genom att djuren betar fläckvis. Vissa fläckar betas tidigt, andra sent och vissa inte alls ett visst år. Stora betesmarker innehåller således, på fläcknivån, både sent bete, år utan bete och mellanårsvariation i betestidpunkt. I en mindre betesmark hinner djuren mycket snabbare till den sista fläcken, varefter betet huvudsakligen består av återväxt och den rumsliga variationen av spillningsrator. Betesputsning bidrar i viss mån till att ytterligare begränsa variationen i dagens betesmarker. Stora betesmarker är mycket ovanliga idag, men det kan tänkas att deras biotopstruktur och störningsdynamik är så viktig för biologisk mångfald att den borde efterliknas, dels genom att vi aktivt skapar stora fållor, dels genom nya betesmetoder i vissa av dagens små betesmarker. Det har framhållits att stora sammanhängande betesfållor (ranchdrift) skulle kunna vara ett lättskött och lönsamt system för köttproduktion. Betydelsen av rumslig variation skapad av måttligt-svagt bete i stora betesmarker kan antas vara särskilt avgörande för biologisk mångfald i torra gräsmarker, exempelvis sandstäpp och alvar. Många av växtarterna i sådana marker är beteskänsliga, artrikedomen bland växt- och fröätande insekter är särskilt hög, liksom artrikedomen bland pollenkrävande marklevande bin. Vi behöver kunskap om hur stora och små betesmarker egentligen skiljer sig vad gäller rumslig variation i avbetning, samt om betydelsen av denna rumsliga variation för olika artgrupper.

2008 Delredovisning finns

Tommy Lennartsson, Centrum för biologisk mångfald
tel 018-672436
epost tommy.lennartsson@cbm.slu.se