Lennartsson, Tommy

Förbättrad skötsel i ängs- och betesmark - Utveckling av alternativa metoder genom att kombinera biologisk och historisk kunskap

Hävdberoende arter minskar i många marker trots hävd, troligen p.g.a. otillräcklig hävdkvalité. Detta beror på kunskapsbrist snarare än dåliga miljöersättningsregler. Syftet med projektet har varit att på några olika sätt belysa arters respons på hävdtidpunkt. Manipulation av hävdtidpunkten är ett enkelt skötselverktyg för att skapa olika ekologiska förhållanden i gräsmarker. Verktyget behöver dock utvärderas, bl.a. på detta sätt från artperspektiv, innan det kan tillämpas i full skala och analys av fenologi är en typ av utvärdering.

Befintliga och nya fältdata analyseras och publicerad kunskap sammanställs.

Rapport från 08.pdf

Hävdteoretisk bakgrund

Gräsmarker är beroende av regelbunden bortförsel av biomassa för att minska näringstillgången, förnamängden och för att ändra konkurrensförhållandena mellan växter. I de flesta typer av svenska gräsmarker är det hävden som utgör den nödvändiga störningen av vegetationen. Högproduktiva gräsmarker behöver störning närmast årligen för att inte degradera medan lågproduktiva marker klarar sig långa perioder utan störning utan att förändras. Vanligen är torka orsaken till att produktionen är låg och torkan samverkar således med hävden för att hålla gräsmarken i stånd – ju större torkeffekt desto mindre behov av hävd och vice versa.

Även om störningen således är nödvändig för gräsmarken som ekosystem är störning negativ för den enskilda växten, växtätande insekten etc. Årlig tidig och intensiv störning som från tidig sommar håller vegetationen låg skapar en miljö som är mycket tuff för växter, växt-, pollen- och fröätande insekter etc. För dem bör störningen inte vara hårdare än att det finns en rimlig chans för den enskilda individen att inte bli avbetad alls eller åtminstone inte innan reproduktion. Grupper som å andra sidan gynnas är mark- och dynglevande solälskande arter som inte är beroende av vegetationen. Även mossor, lavar och i viss mån marksvampar kan antas gynnas av hårt nerbetad vegetation. Det finns i princip tre sätt att med olika hävd öka chansen för växter och deras associerade insekter att inte bli avbetade.

1. Sen hävd som infaller efter det att kritiska livsstadier är överståndna.
a. Slåtter fyller den funktionen för arter som hinner färdigt innan slåttertidpunkten, medan arter som inte blir färdiga i tid drabbas mycket hårt av den snabba, oselektiva och kraftiga störningen.
b. Sent bete fyller på motsvarande sätt den funktionen för tidiga arter, men även senare arter har en rimlig chans eftersom det tar tid innan vegetationen är nerbetad. I själva verket kan det för många arter dröja längre mellan betespåsläpp och avbetning om påsläppet är sent än om det ligger på försommaren, eftersom många växter blir mer osmakliga på eftersommaren.
2. Svag hävd under hela säsongen som innebär att de sista fläckarna i betesmarken, de mest betesskyddade småmiljöerna och de mest osmakliga växterna inte betas förrän sent på säsongen. Eftersom osmaklighet (en slags resistens) är en betesanpassning torde svagt bete gynna arter med en evolutionär historia i gräsmarker. Även tolerans mot bete är en anpassning, och den kräver att betet på individnivå inte blir för hårt.
3. Hävduppehåll enstaka år, några år i följd eller längre perioder som innebär att chansen att undkomma avbetning är god i medeltal över en följd av år. Sådana växlingar mellan hävd och ohävd gynnar arter med fröbank som kan rekrytera från den frömängd som pumpats ut under gynnsamma år.

Även skalan måste beaktas när man utformar lämplig hävd. I en stor betesmark blir vegetationen fläckvis nerbetad även vid tidigt betespåsläpp och förhållandet mellan betade och obetade fläckar, liksom hur snabbt de senare minskar under säsongen, beror på betestrycket i kombination med rumslig heterogenitet. De sen- och obetade fläckarna erbjuder således möjlighet för växter och insekter att reproducera sig innan avbetning. En liten betesmark betas av snabbare och reproduktionsmiljöer måste således skapas antingen genom sent påsläpp (vilket under en begränsad tid skapar en fläckmosaik) eller genom att det finns en mer storskalig mosaik av betade och obetade betesfållor varje år i omgivningen. Vi vet inte vad som kan betraktas som en stor respektive liten betesmark vid ett visst betestryck och om man är osäker bör sent bete eller hävduppehåll tillämpas som metod i värdefulla marker. Vad som räknas till ”omgivningen” för en art beror på artens rörlighet, men för insketer kan det röra sig om några hundra meter, sannolikt under en kilometer för de flesta arter. De förhistoriska marker i vilka utpräglade gräsmarksväxter och deras insekter evolverats var utan tvivel stora gräsmarker, i stor utsträckning av stäppkaraktär där bete, torka, brand, salt m.m. samverkade.


Sammanfattande resultat och skötselrekommendationer

Kärlväxter
Detta projekt visar att reproduktionen hos en stor andel av växterna i gräsmarker är beroende av sen störning. Hur viktigt detta är för växtpopulationens livskraft beror på växtens biologi, d.v.s. på hur beroende arten är av sexuell förökning. Slåtter i mitten av juli medger reproduktion hos omkring hälften av arterna i en mellansvensk gräsmark, medan resten kräver senare störning, d.v.s. senare slåtter i början-mitten av augusti, sent betespåsläpp i slutet av juli eller början av augusti, svagt bete (helst i stor fålla) eller ohävd då och då. Om det sena betet är svagt kan påsläppet vara tidigare och vice versa. Eftersom de flesta arter mognar i slutet av juli och början av augusti bör det de allra flesta år finnas rikligt med blomställningar i en betesmark vid den tiden, annars är betet för hårt. Om detta åstadkoms med slåtter, sent bete, svagt bete eller betesuppehåll spelar mindre roll och kan lämpligen avgöras av markförhållanden och hävdhistorik. Hävduppehåll passar bäst i torra marker och bör tillämpas frekvent där. För kärlväxterna är det acceptabelt att vegetationen betas ner ordentligt sent på säsongen, d.v.s. under oktober.

Sen hävd under några år leder till ökad abundans av nästan alla studerade naturvårdsintressanta arter, både typiska slåtterarter och många betesmarksarter.

Pollen- och nektarberoende arter
De arter av bin och boparasiter på bin som analyserats här (ågp-arter) är beroende av riklig pollentillgång fram till mitten av juli (några arter) eller mitten av augusti (andra arter). Eftersom arterna är knutna till torra miljöer med uppbruten vegetation är lämpligaste hävd sent bete från början av augusti eller betesuppehåll (som ger årlig tillgång till blomrik miljö inom några hundra meter från lokalen). Svagt bete i stora fållor måste vara så svagt att blomrikedomen är hög i början av augusti. Slåtter bör ligga sent i juli för de tidigare av arterna och i mitten av augusti för de övriga. Åtminstone någon art gynnas av visst skydd från förna och kvarstående vegetation och det är därför olämpligt att årligen helt beta ner vegetationen ens sent på säsongen på riktigt torra marker.

Växtätande arter, fr.a. fjärilar
Omkring en tredjedel av fjärilarna har fullbordat sin reproduktion i mitten av juli medan övriga kräver senare störning, d.v.s. slåtter i början-mitten av augusti, sent betespåsläpp i slutet av juli eller början av augusti, svagt bete i stor fålla eller ohävd i ett roterande system som skapar en mosaik av hävdade och ohävdade ytor inom något hundratal meter. För att inte en ohävdad yta skall vara en fälla året därpå bör hävden det året vara sen, lämpligen i mitten av augusti. Först tredje året kan ytan hävdas tidigare på säsongen. Det är inte troligt att juli-slåtter ensamt kan vidmakthålla rik fjärilsfauna, utan senare hävd behövs också. En stor andel av de rödlistade fjärilarna förekommer på torr mark där såväl sent bete som svagt bete och ohävdsperioder kan tillämpas utan problem med förnaansamling och vegetationsförändringar.

Dynglevande arter och andra grupper
Dyngbaggarna i åtgärdsprogrammet är med ett undantag vårflygande och behöver således betesdjur tidigt på säsongen, redan från slutet av april. De förekommer alla på torr mark med uppbruten vegetation. När betestidpunkten manipuleras på torra marker kommer vissa marker givetvis att behöva betas tidigt för att andra skall kunna betas sent. Det bör i omgivningen finnas marker som betas redan från sen april, antingen samma fållor varje år (som därvid blir dyngbaggebiotoper men olämpliga för många andra artgrupper) eller i ett roterande system. Det senare torde vara att föredra eftersom tidigt bete då och då kan tänkas tillföra kvalitéer även för exempelvis kärlväxter. ”Omgivning” för dyngbaggar är betydligt större än för de tidigare diskuterade arterna och uppgår förmodligen till ett par kilometer i öppen terräng.

För kornknarr är 1 augusti tidigaste slåttertid med snabb motoriserad slåtter.