Strand, John
Analys av biotopfragmentering i jordbrukslandskapet - kan vi skapa en linjär infrastruktur för akvatiska miljöer? (DEL 2)
Dagens jordbrukslandskap fungerar för många organismer i princip som en öken med isolerade oaser långt ifrån varandra. Dessa oaser kan till exempel bestå av skogsdungar, stenrösen eller våtmarker. Spridningen av arter har försämrats avsevärt i takt med att landskapet blivit allt mer fragmenterat. Exempelvis beräknas ca 90 % av våtmarksmiljöerna har försvunnit i jordbrukslandskapet de senast 150 åren. Huvudförutsättningarna för våtmarksberoende arters överlevnad i jordbrukslandskapet är att:
* det finns tillräckligt många akvatiska biotoper
* att de har en lämplig utformning
* att arter med olika spridningsekologi kan nå de nya biotoperna
Medan antalet anlagda våtmarker har ökat de senaste åren och utformningen också har blivit bättre anpassad till biologiska krav, så har dock hänsynstagande till spridningsekologiska aspekter sällan kunnat tillämpas.
Projektets mål är att hitta verktyg för att komplettera den idag starkt fragmenterade landskapsbilden för våtmarker. Som grund ligger att hitta arbetssätt och metodik för att identifiera ”luckor” i landskapet, som sedan kan vara en prioriteringsgrund för förslag till ändringar och kompletteringar i den fysiska samhällsplaneringen (t.ex. prioriteringar av anlägngingsstöd för våtmarker vid länsstyrelser).
Se även bilaga 1a (projektplan)
Metodiken innefattar analys av flygfoton och andra GIS-skikt (data över projektstödsvåtmarker, historiska kartöverlägg etc) för att utröna fragmenteringsgraden i olika jordbruksområdan avseende akvatiska biotoper. Förutom våtmarker inkluderas åar, bäckar, öppna diken, märgelgravar m.m. Bildanalyserna kompletteras med fältbesök.
Därefter inventeras konstaterade områden med spridningshinder eller stor fragmentering, för att undersöka möjliga åtgärder och diskutera dessa åtgärder dels med markägare och dels med myndigheter (ffa Länsstyrelsen). En bedömning ska göras över rimligheten i olika åtgärder utgående ifrån praktisk genomförbarhet, juridik, markägarincitament samt ekonomi.
Resultatet ska bli förslag på metodik för att minska fragmenteringen av akvatiska miljöer i jordbrukslandskapet.
se även bilaga 1a (projektplan) samt 1b, 1c (kartexempel)
I Del 1 av projektet utarbetade vi en enkel, tids – och kostnadseffektiv metod för att identifiera, kvantifiera och visualisera jordbrukslandskapets fragmentering. Metoden utarbetades utifrån akvatiska biotoper och med större vattensalamander som försöksart. Resultaten från del 1 visade att det gick att använda sig av allmänt tillgängliga kartmaterial för att dels få en god bild av fragmenteringsgraden i jordbrukslandskapet, och dels identifiera lämpliga områden för att anlägga sammanknytande biotoper för att minska fragmenteringen.
Utifrån analysen av regional fragmentering i del 1, är således nästa steg att hitta de mest kostnadseffektiva och praktiskt genomförbara åtgärderna. Vi identifierade tre frågeställningar utifrån vad vi bedömde som realistiska problem som naturvården skulle behöva få fram svar på. De tre olika frågeställningarna i del 2 var:
1. Generell ”screening” av ett område. Hur kan man åstadkomma konkreta åtgärder för att minska fragmenteringen av akvatiska biotoper, som identifierats genom screening av ett geografiskt område, utifrån praktiska förutsättningar, markägarönskemål och Länsstyrelsens synpunkter?
2. Tidigare känt fragmenteringsläge. Här är utgångspunkten ett känt (eller misstänkt) specifikt fragmenteringsläge. Den faktiska graden av fragmentering analyseras utifrån GIS enligt metodiken i del 1, och därefter fortsatte arbetet med att undersöka de praktiska förutsättningarna, kontakta markägaren samt ta fram konkreta åtgärdsförslag.
3. Biotoper där målarten finns dokumenterad. Utgångspunkten kan exempelvis vara data från Artportalen eller inventeringar gjorda i ett specifikt geografiskt område. Efter att ha identifierat isolerade habitat och graden av fragmentering, fortsätter processen med att undersöka möjligheterna att minska graden av isolering för biotoper där målarten finns. Vidare undersöktes möjligheterna att skapa förstärkande biotoper vid isolerade våtmarker med större vattensalamander, och markägare kontaktades för att förmås att gå med på nyanläggning.
I övrigt så har diskussioner förts med ansvariga på bland annat Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Trafikverket och VTI (Statens väg- och transportforskningsinstitut) för att diskutera de juridiska aspekterna och praxis gällande frågor kring biotopskydd och arbetet med naturvård i odlingslandskapet.
Diskussioner har även förts med olika experter, dels kring spridningsekologi, inkluderande faunapassager för större vattensalamander och dels kring de mer tekniska aspekterna gällande t.ex. arbeten i väg och järnvägsbankar.
Ett antal markägare har också kontaktats för att utröna beredvilligheten hos dessa att upplåta mark till sammanknytande biotoper och hur erbjudande om kompensering i form av igenläggning eller flytt av biotopskyddade odlingshinder tas emot.
Projektet har gett en hel del intressanta erfarenheter. Det visade sig att metoden framtagen i del 1, är relevant för att hitta fragmenterade lägen i landskapet, men att det kräver mycket fältarbete för att få fram realistiska åtgärder om angreppssättet är generell screening av landskapet. I flera fall visade det sig inte praktiskt möjligt, med rimliga insatser, att skapa sammanknytande objekt i de fragmenterade områdena. Det var stor variation i hur markägarna ställde sig till idén. Vissa sade nej mer eller mindre direkt och ville inte skapa nya akvatiska biotoper, på grund av att de inte ansåg sig ha några fördelar av åtgärden utan tvärtom förlorade mark. En del ville få bort odlingshinder, men då i form av de biotoper som identifierats som värdefulla i landskapsanalysen i del 1. Dock visade arbetet i en av atlasrutorna att det går att hitta lösningar som accepteras av markägaren så att graden av fragmentering minskar. Dessutom identifierades genom fältarbetet olika lägen där infrastrukturelement (vägar, järnvägar) var den huvudsakliga orsaken till fragmenteringen, och där kontakter med Trafikverket och teknisk expertis gav intressanta möjligheter till exempel för att konstruera faunapassager genom befintliga väg – och järnvägsbankar.
Organiseringen av arbetet vad gäller kontakter och diskussioner mellan de tre inblandade enheterna; Naturvårdskonsult, Markägare, Myndighet, har i projektet varit enligt följande:
1. Konsulten har initierat arbetet med naturvårdshöjande åtgärder via analys av fragmentering samt framtagande av konkreta naturvårdsåtgärder.
2. När möjliga lägen för att minska fragmenteringen, eller på annat sätt höja naturvärdena identifierats, har kontakt tagits med markägare. I vissa fall togs markägarkontakten innan några lägen identifierats beroende på faktiska kontakter i fält, och då gicks projektidén igenom med markägaren direkt.
3. Tillsammans har markägare och konsult resonerat kring föreslagna åtgärder och dessa har i vissa fall förkastats eller modifierats utifrån markägarönskemål. Dock har hela tiden en tydlig positiv effekt på naturvärdena varit avgörande för genomförandet, och det har inte tillåtits att kompromissas bort.
4. Ett argument för att få markägaren att upplåta mark för naturvårdshöjande åtgärder presenterades. Det bygger på ansökan om dispens från biotopskyddet för att få lägga igen befintliga odlingshinder, där naturvärdet bedömdes tydligt mindre än de förslagna naturvårdshöjande åtgärderna.
5. Då överenskommelse gjorts så att både markägare och konsult är nöjda, har konsulten gått vidare och kontaktat Länsstyrelsen.
6. Möten med Länsstyrelsen initierades av naturvårdskonsulten och projektet presenterades. De fall då de olika naturvårdsåtgärderna inte kunde komma till stånd utan att markägaren fick kompensation genom att ta bort odlingshinder presenterades.
7. Dispens från biotopskyddet söktes formellt hos Länsstyrelsen. Kostnaden för ansökan (2000 kr per läge) togs av Naturvårdskonsulten.
Denna arbetsgång fungerade bra i detta projekt.
När det gäller arbetet med åtgärder vid tidigare observerad fragmentering (alltså inte generell screening) så var resultaten goda. Identifiering av fragmenteringsläget via kartstudier kombinerat med fältbesök ledde till positiva markägarkontakter. Som ett resultat skickas en ansökan om dispens från biotopskyddet in till Länsstyrelsen för att få möjlighet att öppna upp en kulverterad bäck samt anlägga en våtmark, samtidigt som markägaren kan lägga igen en liten del av de befintliga märgelhålorna på ägorna.
Metoden visade sig också fungera väl för lägen där målarten (större vattensalamander) hade dokumenterad närvaro i isolerade våtmarker. Här utarbetades planer för att anlägga förstärkande biotoper i samråd med markägaren, och även här skickades en ansökan om dispens från biotopskyddet in till Länsstyrelsen, i detta fall att markägaren skulle få lägga igen en mindre NYLA-damm.
De juridiska förutsättningarna har gåtts igenom och förutom Miljöbalken har utarbetad praxis och allmänna råd från ansvarig myndighet (Naturvårdsverket) studerats. Även relevanta tidigare domar har studerats för att utröna praxis vad gäller exempelvis särskilda skäl som motiverar undantag från biotopskyddet.
Tidigare har ärenden vad gäller dispens från biotopskyddet framför allt utgått från markägares önskan om rationalisering av jordbruket och detta ger avslag enligt normal praxis hos Länsstyrelser och Miljödomstolar. Vi vill med detta projekt uppmuntra till fortsatt diskussion i frågan och angripa problemet utifrån naturvårdens synvinkel, men där markägarens önskemål är en viktig del för att skapa en win-win-situation. Det är vår förhoppning att det kan bli en förändring i praxis så att man i större utsträckning bedömer den totala effekten på naturvärdena i situationer där en nyanläggning är beroende av att ett biotopskyddat objekt tas bort. Vi menar att om man helt och hållet utgår från naturvårdsarbetet och tar fram åtgärder för att väsentligen höja naturvärdena i en region, särskilt inkluderande defragmenterande åtgärder för att öka landskapets konnektivitet, så borde det inte bli avslag även om åtgärderna dessutom innebär borttagande av en biotopskyddad lokal. Det viktiga bör vara den totala effekten för naturvärdena.
Om vi nu verkligen vill bevara och höja naturvärdena i jordbrukslandskapet måste det få finnas utrymme för positiva åtgärder som inte stoppas av Miljöbalken.